Förutsägbarhet viktigt på högskolan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ibland är erfarenheten av att ha vuxit upp med en viss identitet en kvalitet i sig. Till exempel är det med tanke på mäns överrepresentation när det gäller missbruk och våldsproblematik rimligt att påstå att Sverige behöver fler manliga psykologer.
Varför bör man då inte kvotera in män på psykologutbildningarna? På ett samhälleligt plan är svaret att kvoteringarna rubbar tilltron till värdet av meriter. Risken för att det sker en kvotering gör utbildningssystemet oförutsägbart.
Om en ung kvinna i 20-årsåldern bestämmer sig för att bli psykolog måste hon i regel börja med att komplettera sina gymnasiebetyg. Därefter behöver hon ofta arbetserfarenhet i ett relevant yrke. Kanske lägger hon sammanlagt flera år på att skaffa sig de nödvändiga meriterna för att komma in på utbildningen. Detta gör hon därför att hon kan förutse att hennes arbetsinsats och uppoffrade tid leder till att hon också blir antagen.
Men om hon då hindras att komma in, därför att hon råkar tillhöra det kön som är överrepresenterat, då känner hon sig lurad. Tilltron till utbildningssystemet är beroende av att det är förutsebart. Kvotering för in ett moment av hasardspel i utbildningsväsendet.
Relativ jämn könsfördelning på högskoleutbildningar är ett värde som vi bör eftersträva. Men det är inte viktigare än kravet på förutsebarhet. Om vi skapar total jämställdhet men samtidigt förstör tilltron till merit och kunskap har vi inte vunnit någonting.
I sammanhanget är det intressant att minnas hur tidsandan var då reglerna om positiv särbehandling togs fram. Könsmaktsteorin hade skapat nära på hysteri. Den som inte erkände sig till feminismen och accepterade kvotering inom varje upptänkligt område antogs vara manschauvinist och motståndare till jämställdhet. Den som inte är med oss är mot oss var den regerande tankegången. Feministvågen var kanske det närmaste politisk masshysteri Sverige varit under lång tid. Vändpunkten kom måhända då även statministern Göran Persson deklarerade att han minsann var feminist. Skillnaden på verklig strävan efter jämvärdighet och politisk opportunism blev uppenbar.
De regler som regeringen nu tar bort är en rest från den tiden. Vi bör kunna gå vidare mot ett mer fruktbart jämställdhetsarbete. Samtidigt finns det en fråga som gnager. Regelverket ändras eftersom det bevisats diskriminera flitiga flickor i förhållande till busiga pojkar. Skulle reglerna kunnat ha tas bort om det var män som missgynnades och kvinnor som gynnades? Knappast, det var ju själva idén från början.