Förvandlat miljöparti på väg mot mitten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Miljöpartiet däremot spelar socialdemokraterna i händerna. Under partikongressen i helgen närmade sig de gröna Mona Sahlin i flera stycken. Till exempel övergav man det orimliga kravet på 30-timmars arbetsvecka - kanske har man förstått att färre arbetstimmar för den enskilde inte nödvändigtvis leder till högre sysselsättning.
De grönas u-sväng i EU-frågan var en milstolpe i partiets utveckling. Miljöpolitiken, i hur progressiva ordalag den än formuleras, är tandlös om den inte förs på internationell nivå. Och att EU är det bästa redskap vi har för den typen av beslutsfattande står klart för de flesta idag. Men på gräsrotsnivå var miljöpartiets omvärdering av det svenska EU-medlemskapet ändå kontroversiell. Det var Maria Wetterstrands och Peter Erikssons fasta ledarskap som tog partiet ur återvändsgränden.
Kärnkraftsfrågan är nästa stöttesten. Av allt att döma är en utbyggnad av kärnkraften nödvändig om Sverige ska kunna leva upp till högt ställa miljömål. Ändå har miljöpartiet länge förespråkat en snabb avveckling av energiformen. Liksom i EU-frågan är det till stor del tack vare språkrörens arbete miljöpartiet nu antagit en lite förnuftigare linje. Maklig kärnkraftsavveckling, snarare än omedelbar, står på partiagendan.
Även om klivet till folkpartiets kärnkraftsvänliga hållning är långt, och förmodligen inte kommer att tas under de närmsta åren, om ens någonsin, innebär förskjutningen ett litet steg i rätt riktning.
Den mest anmärkningsvärda förvandling som miljöpartiet genomgått de senaste åren berör alltså själva partistrukturen. "Språkrören" som var tänkta att agera talespersoner för gräsrötternas åsikter, påminner numera mycket mer om traditionella partiledare. De äger medlemmarnas förtroende, och mandat att bestämma partiets riktning.
Än är de gröna emellertid inte ett grönt mittenparti bland andra. Partiprogrammet från kongressen 2005 ligger fast. Och det rymmer mycken naivitet och flera dumheter. Drömmen är till exempel fortfarande en ekonomi "utan ränta", försvaret ska fortfarande avvecklas till förmån för kurser i "konflikthantering".
Därtill håller man fast vid kravet på det nästan samhällsfientliga "friårets" återinförande (dess avskaffande var ju en av alliansens första åtgärder efter maktskiftet). Arbetslinjen har uppenbarligen ännu inte slagit rot i den miljöpartistiska myllan.
Men det sagt är miljöpartiet på väg. Samarbetet med socialdemokraterna är ett tecken. Den utsträckta handen mot borgerligheten är ett annat. Liksom att allt fler miljöpartister väljer att kalla sig "liberaler". Om förändringen sedan är genuin eller om det är makten som lockar får vi se tids nog.