Svenska landslagets resultat i fotbolls-EM aktualiserar på ett smärtsamt sätt frågan hur ett land kan få riktigt duktiga spelare. Det handlar delvis om hur vi driver och organiserar knattefotbollen. Övning ger färdighet.
Vissa fotbollsklubbar börjar sållningsprocessen tidigt. Knattar utan bollkänsla göre sig icke besvär. Barnen tränar flera gånger i veckan, från tidig ålder, och med tuff disciplin.
I andra klubbar är stämningen mjukare. Bollsinnet övas med lek, och alla får vara med. Här är också underrepresentationen av barn födda sent på året mindre än på vissa andra håll.
Naturligtvis är fotboll en tävling. Att ta bort tävlingsmomentet och säga att det inte spelar någon roll vem som vinner är att avfärda barnens tävlingsinstinkt och kämpaglöd. Men alltför hårda elitsatsningar i unga åldrar måste ifrågasättas. Idrottsklubbarna får offentliga medel, våra skattepengar, just för att ordna ungdomsidrott - inte primärt för att odla fram nästa generations landslagsstjärnor.
Vissa föräldrar fyller sina barns fritid med ett stort antal schemalagda aktiviteter. Andra tycker att ungarna ska ha tid att leka och klättra i träd. Utöver det faktum att föräldrar prioriterar olika beror det naturligtvis på att barnen har högst varierande behov.
På samma sätt är det med idrotten: vissa barn trivs med tuffa utmaningar tidigt, andra vill leka med bollen i lugnt tempo.
Det skattefinansierade föreningslivet måste rimligen rymma båda delar. Duktiga tränare förmår möta barn - inom samma lag eller klubb - med olika utmaningar.
Den offentligt finansierade idrotten måste ge alla ungar utrymme. Även om det skulle drabba Sveriges framtida EM-satsningar negativt.