I dag fredag börjar fotbolls-EM i Polen och Ukraina.
För många väntar en månads spänning klistrad framför skärmen och varje sportbar med självaktning kommer slå sitt årsbästa. I alla fall så länge det går bra för Sverige.
Mitt i folkfesten är det dock tid för eftertanke, är det av godo att ha sportutbyte med tydligt auktoritära stater som Ukraina?
På 1970-talet när Mikael Wiehe och Hoola Bandoola band sjöng stoppa matchen om Davis Cup-finalen mellan Sverige och Chile var vänsterns svar glasklart.
Idrott var politik och utbyte skulle stoppas, i alla fall med militärdiktaturer.
Idag är det mer från borgerligt håll man rynkar på näsan mot länder som Ukraina och låter meddela att det inte blir ministerbesök till fotbolls-EM.
Markeringen är tydlig men något subtilare än gatuvänsterns handgripligheter.
Samtidigt går det inte att sticka under stol med att utbyten, även såsom vid Eurovisionsschlagerfestivalen i Azerbajdzjan, har den stora fördelen att det sätter fokus inte bara på evenemanget eller sporten utan även på värdlandet.
Det blir ett tillfälle då gemene man inte bara får ta del av glädjen i arrangemangen utan också uppmärksammar granskningen av mänskliga rättigheter, såsom den politiska friheten i värdländerna. Det har ett värde. Precis som det har ett värde att auktoritära ledare blir varse att omvärlden ser och i bästa fall ställer krav eller hotar med bojkott om de inte lever upp till vissa basala demokratiska krav. Bara det faktum att frågor ställs innebär en förändring i det tysta.
Att arrangemangen hålls innebär samtidigt också att det politiska trycket tillåts lätta för en stund. I Ukraina syns det när barbröstade kvinnor vågar ge sig ut och demonstrera mot sexhandeln i fotbollsturneringens bakvatten.
I skuggan av fotbolls-EM finns det andra diskussioner som vi i Sverige kan behöva föra själva. En gäller förebildernas makt där vår svenske lagkapten, som inte bara är en fokuserad vinnarskalle på plan, utan nog så ofta visar ganska despotiska tendenser. Att laget ibland anses spela bättre utan den främste stjärnan säger något.
Frågan vi bör ställa oss själva och till Svenska fotbollsförbundet är om det är sådana förebilder vi vill att våra unga skall ha i idrottsrörelsen? För även om elitidrotten är en meritokrati så är det inte den enda sidan av idrottsmyntet.
Den breda och samhällsstödda idrotten är inte bara en fråga om nationella vinster internationellt. Den handlar nog så mycket om en meningsfull fritidssysselsättning och tidsfördriv för väldigt många. Den är en viktig del av folkrörelsesverige och dess viktiga fostran i demokrati.
Alldeles oavsett inramningen är det avspark till en månadslång fest inom den enda samhällssektor där det fortfarande är legitimt och naturligt att vara nationalschauvinistisk. Heja Sverige!