Frågan om tillväxt har diskuterats här på sidan under senare tid. En gammal fråga som flitigt diskuterats nationellt och internationellt.
Den utvecklade världen, som redan konsumerar tillväxtens frukter, kan tillåta sig att tillbakalutade ifrågasätta tillväxtens välsignelser. Medan utvecklingsländerna, och de är många, kräver tillväxt för sin rättmätiga utveckling.
Välstånd utan tillväxt
I den konsumtionstyngda så kallade utvecklade världen, börjar man nu tala om nedväxt. Hur allvarligt detta är menat kan man undra. Eller är det ett sätt att stoltsera med en solidaritet som egentligen inte är så mycket värd, men som dock har en allvarlig grund.
Tim Jackson har med sin bok Prosperity Without Growth (Välstånd utan tillväxt) skapat rubriker och debatter.
Han talar om den eviga tillväxtens dödsrullning. Med detta vill han peka på hur tillväxten och överkonsumtionen slår mot ändliga naturresurser. Att tillgången av olja, naturgas och mineraler till slut tryter. Men än värre är hoten mot naturen och de känsliga ekosystemen, en mjukvara som vår tid ar svårt att ta till sig. Tim Jackson menar att vårt hänsynslösa sökande efter nymodigheter och social status låser in oss in konsumismens järnbur. Detta hindrar oss från verklig livskvalitet där utanför. Överflödet och den hämningslösa konsumtionen gör att människan förlorar möjligheten till ett gemensamt välstånd över alla gränser. Kort sagt, solidariteten går förlorad.
Inom de ekologiska gränserna
Egentligen är det så självklart att välstånd för alla måste ske inom de ekologiska gränser som är planetens. Vad annat är möjligt och rimligt? Men vem sätter de gränserna? Egentligen människan själv. Men hon behöver sluta sig samman i olika formationer för att detta skall kunna uppnås. Yttersta förutsättningen är FN.
Ett FN som med sina olika organ mycket ansvarsfullt och ambitiöst sätter dessa gränser och pekar på de vägar människan måste beträda för att uppnå det hållbara samhället. Allt detta har vi hört. Allt detta känner vi till. Men tillämpningen brister. Dock är det fortfarande lika sant om människan vill en god framtid för sin avkomma.
Det märkliga är att innerst inne känner nästan varenda människa vad som är rätt och vad som är fel vad gäller konsumtion, tillväxt, solidaritet och ansvar.
Konsumismens bedrägliga lycka
Men samhället runtomkring väller över och leder in i konsumismens bedrägliga lycka. Ett kortvarigt lyckorus, som en drog. Det torde krävas någon form av avvänjningskur, ett slags antabus, för att förhindra återfall i konsumtion och överflöd.
Risken är ju annars att när våra barnbarn och barnbarns barn går in i nästa århundrade, så kan de möta en svår klimatsituation, ändliga resurser som sinar, kraftigt minskad artrikedom och förstörda naturmiljöer och livsmedelsbrist. Allt detta kan dessutom leda till spänningar i världen som leder till konflikter och nya slags krig som drabbar människan.
Inget av detta är nytt. Men frågan måste ställas om igen. Är detta ett klokt arv från dagens generationer?