Egentligen skulle valrörelser inte behövas. Partierna har agerat i skarpt läge under mandatperioden och visat var de står. Utan valrörelser skulle vi slippa en del pajkastning som verkar vara oundviklig i valkampshettan (som Stockholmsmoderaternas affischer om att hela försvaret försvinner med en rödgrön regering), ungdomsförbunden skulle inte lockas till övertramp som partierna sedan måste ta avstånd från (som KDU-ordförandens flyktingutspel tvärs emot partilinjen) och valaffischerna skulle inte förfula landskapet (som …ärligt talat alla).
Men inte kommer vi så väl ihåg vad som hände för sisådär tre år sedan. Vi har en tendens att minnas det som hände nyligen och missa mönstren som de olika förslagen och besluten bildar. Och så sitter vi där framför skärmen, läser debattartiklar och gör partitest. Och fångas i den dramaturgi som partierna och medieföretagen skapat.
Med många utfrågningar i konkurrerande medier blir det en kamp om vem som har de vassaste frågorna, vilka som bäst lyckas rubba partiledarnas lugn och få dem att darra på manschetterna eller ännu bättre bli svarslösa.
En nyutkommen bok beskriver ett politiskt system som är både starkt påverkat av och anpassat till medierna. (”Mediekratin” av Kent Asp och Johannes Bjerling, Ekerlids förlag.) Det kan, menar författarna, leda till mer kortsiktighet och lyhördhet för omedelbara behov på bekostnad av långsiktigt handlande i medborgarnas intresse. Å andra sidan pekar de på att det kanske snarare speglar en kulturförändring än medialiseringen i sig.
Vi kan välja mellan många olika utfrågningar och debatter med ofta mer men ibland även mindre pålästa programledare. Och de centrala frågorna är nästan alltid desamma. Det blir som i snabbköpet, det finns bacon av tio märken men alla förpackningar är lika stora.
De konkurrerande utfrågningarna koncentrerar sig till de områden som respektive partiledare har svårast att förklara eller försvara. Det är viktig information till väljarna. Men priset är att många andra viktiga frågor aldrig kommer upp i debatten. Den långsiktiga färdriktningen får stryka på foten när frågorna ihärdigt handlar om exakt hur många arbetstillfällen som utlovas eller vilka förhandlingsbud som kommer att läggas, och i vilken prioritetsordning, när tvistefrågor ska lösas.
Därmed saknar vi en hel del viktiga frågor i den här valrörelsen. Den största av våra framtida utmaningar, klimatförändringarna, har berörts högst marginellt. Att Sverige bara lyckas uppnå ett eller ett par av de 16 miljömål riksdagen satt upp är snarast en icke-fråga. Kulturen och vad vi har den till talas det sällan om i svenska valrörelser.
EU-frågorna försvann ut i rymden efter vårens val. Att kommissionen håller på att formeras och att två av vår kontinents viktigaste jobb tillsatts med en polsk liberal (Donald Tusk, ordförande i Europeiska rådet) och en italiensk socialdemokrat (Federica Mogherini, EU:s utrikesrepresentant) har knappast märkts.
Efter valet kan vi åtminstone hoppas på en breddad debatt även om sådant som inte i första hand kan formuleras i snärtiga snabbfrågor.