Fram för en finskare flotta
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ett exempel är förhållningssättet till Nato där motståndet mot ett medlemskap har varit stort, både hos politiker och väljare, samtidigt som samarbetet i praktiken har varit så djupgående att Sverige inofficiellt länge gick under beteckningen Natos sjuttonde medlemsland.
Under senare tid har det internationella försvarssamarbetet fördjupats ytterligare, inte minst genom svenskt deltagande i Nato-ledda insatser i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Men även inom ramen för andra organisationer såsom FN, OSSE, EU deltar Sverige i allt större utsträckning i internationella försvarspolitiska samarbeten. Och någonstans är det svårt att förklara vad den så kallade alliansfriheten betyder, i praktiken.
När nu en av socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, Håkan Juholt, riksdagsledamot och ledamot i Försvarsberedningen, häromdagen gick ut och i en intervju förespråkade en gemensam svensk-finsk östersjöflotta bör det ses i ljuset av detta, men också mot den tidigare socialdemokratiska hållningen.
Inte minst det sätt på vilket Juholt motiverar sitt ställningstagande är intressant. Istället för att försvara den gamla doktrinen att ett oberoende Sverige är säkrare betonar han just det internationella samarbetet som ett medel för att öka säkerheten. Över huvud taget är det de pragmatiska argumenten som lyfts fram.
En gemensam östersjömarin är både ekonomiskt och strategiskt smart. Dessutom betonar Juholt att han visserligen inte vill se ett svenskt Nato-medlemskap, men att ett svenskt-finskt östersjösamarbete trots allt inte står i motsättning till andra typer av försvarssamarbeten. Och lyfter även fram Norge och Polen som tänkbara samarbetsländer i vårt närområde, länder som redan är medlemmar i Nato.
Om detta innebär en övergång till en socialdemokratisk försvarspolitik som även i den officiella retoriken utgår från den faktiska situationen och är inte är fast i ideologiska låsningar är det inte en dag för sent. Och för försvarsminister Mikael Odenberg och moderaterna som är för ett Nato-medlemskap på sikt finns det all anledning att glädjas åt en mer pragmatisk försvarslinje från socialdemokratiskt håll.
Men även om detta är ett tydligt tecken på ett nytänkande inom socialdemokratisk försvarspolitik bör man kanske inte överdriva de konsekvenser det får i praktiken. Redan i dag samarbetar Sverige och Finland när det gäller övervakning av Östersjön. Och för att låna Juholts poäng: Varför anses det i dag helt rimligt att vi samarbetar med andra länder när det handlar om att försvara ett landområde i Darfur, men inte när det rör sig om ett territorium i vår egen närhet?