Allt fler ungdomar tycks föredra ett studieförberedande gymnasieprogram. I Stockholms län anger nu tre av fyra det som sitt förstahandsval.
Ökningen, från 67 procent i fjol till 75,5 procent i år, beror sannolikt på den nya, tydligare uppdelningen mellan yrkesinriktade och högskoleförberedande program.
Innebär det att förändringen av de yrkesförberedande programmen är ett misslyckande? Nej, verkligen inte. Otyget att mäta reformresultat i kvantitet är utbrett, men likväl ett otyg.
Det finns flera rimliga sätt att mäta en utbildningsreforms framgångar: studieresultat, matchning mot arbetsmarknaden, antal avhopp under utbildningens gång eller rentav enkätundersökning bland lärare och elever. Just avhopp, som varit vanligt förekommande tidigare, kan vara särskilt intressant att titta på när man utvärderar gymnasiereformen. Men det är mer komplicerat, och ger inte lika rubrikvänliga resultat.
I nyhetsmedier är det snarare regel än undantag att utvärdera reformer ur ett rent kvantitativt perspektiv. Och då handlar det inte ens om hur många medborgare som är nöjda med en förändring, utan hur många som använder sig av de nya möjligheterna.
Exempelvis har det dundrats att vårdnadsbidraget är ett misslyckande, inte därför att det är en kvinnofälla eller spär på utanförskapet i redan segregerade grupper, utan för att så få valt att utnyttja det. Detta trots att varken Kristdemokraterna, som drev igenom vårdnadsbidraget, eller övriga regeringspartier, har satt upp några kvantitativa mål.
Syftet har tvärtom varit tydligt kvalitativt: att öka valfriheten för småbarnsföräldrar. Och valfrihet kan aldrig mätas i hur många som faktiskt väljer ett av flera alternativ.
På vissa områden är det solklart logiskt att bedöma satsningar och reformer utifrån kvantitativa resultat. Bygg en ny simhall - då är det högst relevant att sedan fråga sig hur många invånare som utnyttjar den. Men varken kvalitets- eller valfrihetsreformer kan mätas på det sättet.
Enligt den kvantitativa utvärderingens modell vore det en politisk framgång om alla föräldrar tog hand om barnen på samma sätt.
Och i enlighet med detta tankemönster beskrevs Rut-avdraget som ett misslyckande första året, eftersom inte särskilt många verkade utnyttja det. Något år senare beskrevs Rut som en framgång, eftersom fler då utnyttjade avdraget.
Just Rut-avdraget kan visserligen bedömas ur vissa kvantitativa perspektiv. Det är exempelvis en framgång om fler jobbar vitt i tjänstesektorn, eller om fler går från utanförskap till arbete på grund av reformen.
Men även om få utnyttjar Rut kan avdraget vara en framgång, därför att det har ett värde i sig att människor får fler valmöjligheter. Valfrihet har ett värde i sig, oberoende av vad vi väljer.