Från befriare till despot i Afrika

Politik2007-03-23 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Med allt större bedrövelse följer jag rapporterna från våldets och det ekonomiska kaosets Zimbabwe.
Jag var ju själv där några år efter det vita minoritetsstyrets fall och mina rapporter därifrån hör tyvärr inte till det jag är mest stolt över under mitt journalistiska liv.
Min överdrivna optimism kan bara delvis ursäktas med att den utgick från en ganska allmän bedömning på den tiden.

Zimbabwe var välmående
Zimbabwe framhölls som en modell och Robert Mugabe, som lett befrielsekampen, berömdes överallt för sin pragmatism och försonliga politik gentemot de vita storjordbrukarna.
Enstaka varnande röster, som DN:s gamle utrikesräv Sven Öste som jag träffade i Zimbawe, talade mest för döva öron, även mina. Men utgångsläget var onekligen bättre än i grannländerna.
Zimbabwe var relativt välmående, jordbruket producerade mat nog för exporter och infrastrukturen höll nästan europeisk standard. Utbildning och hälsovård var regimens bästa grenar.
Ute på landsbygden mötte man, mellan vajande majs- och tobaksfält, långa karavaner av ungar på väg till eller från skolan. Det ingav också hopp.
Samtidigt behövde man inte vara någon större politisk seismolog för att ana sig till randen av en vulkan. Klyftorna var enorma. Den vita minoriteten, som under Ian Smiths ledning trotsat världsopinionen, hade visserligen tvingats släppa den politiska makten, men härskade fortfarande som feodalherrar på sina farmer.
Det började snart också gå utför. Zimbabwe blev snabbt i praktiken en enpartistat och Mugabe övertog dessutom ett kolonialt arv, som kanske var värre än på andra håll i Afrika.

Mugabes maktfullkomlighet
Det gamla Rhodesia hade inte stått Sydafrika efter ifråga om segregation och jordreformen som skulle ge de fattiga rättvisa fördröjdes.
Sin egen maktfullkomlighet och den misstänksamhet som blivit allt värre med åren kan Mugabe dock inte skylla på historien. Både för landets bästa och sitt eget eftermäle borde han ha avgått för länge sen. Men ingenting tyder på att han ens nu, betydligt över åttio, umgås med såna tankar.
Att Mugabe tyvärr inte är enda exemplet på att radikala befrielseledare utvecklas till despoter vid makten gör ju inte precis den zimbabwiska tragedin mindre.
I Afrika har han dock länge behållit sin popularitet och hyllats som tuff sanningssägare mot europeisk nykolonialism. I en läsaromröstning i tidskriften New African bara härom året kom han trea, före storheter som Miriam Makeba och Maria Mutola.
Bortglömt av världen är tack och lov inte förtrycket i Zimbabwe. Helt kan jag väl inte frigöra mig från misstanken att detta delvis betingas av att där också finns en relativt stor vit minoritet.
Men det är inte främst för de vita som Mugabes fortsatta styre är en katastrof. Det är för den svarta majoritet vars befriare han en gång var.