Två månader har det nu gått, sen jag började studera journalistik på Linnéuniversitetet i Kalmar. Jag kom till staden för att ge mig in på något nytt och göra avstamp för min yrkesframtid. Jag kom hit som en färsking, och nu tillhör jag ett dödsdömt släkte...
Det är i alla fall något som vi blivit väl påminda om - att journalisten inte har någon större framtid inom journalistiken. Visst kommer yrkeskunskaperna som återfinns hos journalisten efterfrågas på arbetsmarknaden, dock var dessa efterfrågade egenskaper kommer dyka upp är inte lika självklart.
Utbildar jag mig till något som inte finns om fyrtio år? Eller utbildar jag mig till något jag inte behöver utbildning till? Se bara på den ytliga bloggosfären, där bloggare har fler läsare i veckan än många tidningar, oavsett om de skriver om den senaste världskatastrofen eller vilken pedikyr som är hetast just nu.
Och se på Isabella "Blondinbella" Löwengrip som släppt bok och startat egen tidning - utan att ens behövt slutföra gymnasiet. Imponerande för många, en riktig käftsmäll för vissa.
Det är ingen hemlighet att tidningsupplagorna rasar i stora länder som USA, Frankrike och Storbritannien - att de bistra vindarna blåser hitåt gör inte faktumet behagligare. April 2043, det är då sista papperstidningen lämnas in för återvinning enligt amerikanska medieforskare... Vissa ser den dagen närmare än så.
Jag kan inte se den visionen. Jag tror på nyhetsjournalistiken. Jag tror på papperstidningen. Fastän många bytt ut sin papperstidning mot surfplattan vid frukostbordet ser jag inte det som något hållbart. Kanske är jag bara en blåögd, konservativ idealist. Kanske är papperstidningarna om tio år endast en bilaga till nätjournalistiken...
Eller! Eller, så är det min utopi som infrias.
För ett tag sen gick jag på en föreläsning, som jag trodde skulle handla om medielandskapet, men som visade sig vara en tre timmar lång demonstration av en propagerande fyrtiotalist som förklarade hur genialisk och underbar Apples surfplatta iPad är.
Han målade upp en bild av hur han på ålderns höst kommer sitta på ålderdomshemmet där iPaden regerar och där de tabloidläsande pensionärerna är ett minne blott.
Det må vara hänt, de där fyrtiotalisterna kommer ju att bada i välfärd och förmögenhet ända in i graven (enligt fördomarna). Dock kan jag inte se mina femtiotalister till föräldrar med en iPad i handen... Någonsin.
Majoriteten av min umgängeskrets föredrar papperstidning framför elektronisk tidning. Kanske är det vi åttio- och nittiotalister som är de omoderna, inskränkta bakåtsträvare och fyrtiotalisterna de samtida.
Låt det så vara, för jag tänker inte ge upp hoppet om den färska, nytryckta tidningen vid frukostbordet.
En kaffering på surfplattan och den är förstörd, men en kaffering på papperstidningen och du har konst.