Gustav Fridolin låter sig nomineras till att efterträda Peter Eriksson som språkrör för Miljöpartiet. Det tillkännagav han i en debattartikel i Expressen under torsdagen.
I dagar som dessa då också Socialdemokraterna väljer ny ledare bör Miljöpartiets företrädare ändå ges ett visst demokratiskt erkännande. Deras kandidater har åtminstone kurage nog att stå för att de vill leda partiet eller inte. Även om Fridolin har gjort sitt bästa för att mörka det uppenbara.
För ett och ett halvt år sedan gjorde Fridolin storstilad politisk comeback. Sedan dess har det allmänt ansetts avgjort att det är han som ska bli partiets nya manliga språkrör. Eriksson har personligen beskrivit honom som en väldigt lämplig efterträdare.
Att Fridolin själv under tiden valt att inte uttala sig i frågan får nog mer betraktas som ett utlopp för en närmast socialdemokratisk klädsamhet.
Det finns i dagsläget inte mycket som talar mot att Fridolin blir nytt språkrör. Han är välkänd, ung och generellt uppskattad runt om i landet.
Det kan dock komma att bli en prövningens tid för Miljöpartiet. Fridolin må vara omtyckt, men han är sakpolitiskt inkonsekvent och har en alldeles för stor dragning mot politiska gräl för en partiledare, oavsett vilket parti det rör.
Fridolin var som bekant en av Sofia Arkelstens främsta belackare i samband med att hennes resor blev en riksangelägenhet. Sedan visade det sig att Fridolin själv hade åka på bjudresa i RFSL:s regi.
Blir man så uppenbart påkommen med handen i kakburken är det enda rimliga att erkänna det inträffade. Språkrörskandidaten valde dock en något annorlunda linje. Han fortsatte att hävda att Arkelstens agerande varit synnerligen olämpligt, men att hans eget varit helt rimligt.
När allt fler påpekade att RFSL i högsta grad är ekonomiskt beroende av politikers betalningslusta, förklarade han att han på den tiden var ung och dum och inte visste att han hade en egen resebudget på 50 000 kronor.
Alla människors lika värde är något som verkar ligga Fridolin nära om hjärtat. Han återkommer till temat med jämna mellanrum och det är ett framträdande tema i hans bok Från Vittsjö till världen. Det är en behjärtansvärd inställning.
Det är dock svårt att tro på det när det kommer från en person som vill behandlas annorlunda än en annan människa efter att gjort samma sak. Särskilt märkligt blir det eftersom han själv var med och fällde domen över sin riksdagskollega.
Som språkrör kommer Fridolin att behöva ta ansvar för sina utspel på ett helt annat sätt än tidigare. Det som hittills har handlat om publikfriande slagord måste nu kunna backas upp av genomförbara politiska förslag.
Risken är att det blir en väl stor prövning för Miljöpartiet. Det är kanske tur att det har två språkrör.