Fredspristagare i knipa i Afghanistan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det var inte Sveriges riksdag som beslöt att invadera Afghanistan och fördriva en regering som inte var mindre legitim än någon annan regering Afghanistan hade haft. Det var inte heller britter, kanadensare, holländare, tyskar, polacker eller ens nykrigiska danskar som uppfann kriget.
Krigspresidenten Bush
Invasionen av Afghanistan på hösten 2001 var en av de många huvudlösa utrikespolitiska beslut som fattades av "krigspresidenten" George W Bush och hans stab av nykonservativa tänkare och vapenlobbyister.
Men det hela blev inte bättre av att Europa ställde upp på ett slott i Tyskland och i kolonial anda bestämde vilka som skulle få delta i Afghanistans styre, och i hastigheten inte bara räknade bort talibanerna, utan också marginaliserade en stor del av majoritetsbefolkningen, pashtunerna.
Kriget i Afghanistan är ett amerikanskt krig, och det är fortfarande USA som håller i taktpinnen, politiskt och militärt. Hur man än draperar insatsen. Skulle USA bestämma sig för att dra sig ur Afghanistan, skulle britter, kanadensare, danskar, svenskar och andra pipa iväg därifrån så snabbt som transportkapaciteten medgav.
Vad vill Obama?
Vad kommer då USA att göra? Det verkar ingen veta, inte ens presidenten och Nobelfredspristagaren Barack Obama, vars obeslutsamhet i frågan börjar bli en politisk belastning. Andelen amerikaner som tycker att han hanterar situationen i Afghanistan väl har sjunkit från 55 till 45 procent på en månad.
I övrigt är den amerikanska opinionen så splittrad som man kan tänka sig. Hälften av amerikanerna är positiva till en truppförstärkning med 40 000 man (som krävts av USA:s befälhavare i Afghanistan, generalen Stanley A. McChrystal), hälften säger nej. Uppdelningen följer partilinjerna. Obamas demokrater är emot, republikanerna för. Vad Obama än beslutar, tar han politiska risker. Man kan utgå från att Obama intuitivt är emot en upptrappning av kriget. Åt det hållet lutar också vicepresidenten Joe Biden och hans efterträdare som ordförande för senatens mäktiga utrikesutskott, Vietnamveteranen John Kerry.
Ett av många goda argument mot upptrappning av kriget i Afghanistan är att en sådan kan leda till en spridning av kriget till angränsande länder i regionen. Al-Qaida har redan hittat nya baser utanför regionen i till exempel Somalia.
Kriget kan inte vinnas
Men om Obama säger nej till en kraftig truppstärkning i Afghanistan, vad gör han i stället? Fortsätter offra amerikanska (och allierades) liv i ett krig som inte kan vinnas, i hopp om att talibanerna frivilligt ska lägga ner vapnen och foga sig i en amerikansk ordning i landet, innan USA går till val igen?
Risken är uppenbar för att Obama skapat förväntningar om en vändning i Afghanistan som inte ligger inom räckhåll, samtidigt som han missat det politiska tåget för en radikal omläggning av politiken i Afghanistan i realistisk riktning: En minskning av den militära insatsen och ett förlitande på inhemska politiska lösningar i Afghanistan, stödda på regionala och internationella överenskommelser.