Frihandel är bättre än bistånd
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
USA och EU, med Frankrike som främsta bromskloss, verkar nu, enligt Mandelson, vara mer kompromissvilliga än tidigare. Och att avtalet kan innebära flera hundra miljarder i vinster för världsekonomin är förstås en av anledningarna till detta. Låt oss hoppas att Mandelson har rätt. Om inte riskerar ett ensidigt värnande av olönsamma näringar och nationella intressen att stjälpa vad som skulle innebära ett enormt uppsving för världshandeln och därigenom stora utvecklingsmöjligheter för många länder i behov av det.
De samlade ekonomiska vinsterna är som sagt enorma. Det gäller för länder i västvärlden som har allt att vinna på att ta bort tullar och subventioner. Men framför allt för många utvecklingsländer är ett avtal av största vikt.
Diskussioner om hur länder ska kunna hjälpas ur fattigdom brukar ofta föras i termer av biståndets storlek. Men de problem som omgärdar biståndsgivningen är välkända. Ges pengarna som en klumpsumma leder de lätt till korruption eller hamnar i diktatorers fickor. Mer småskaligt bistånd är bättre, men det kräver å andra sidan en enorm administration för att fördelas på rätt sätt.
Dessutom är det moraliskt förkastligt när fattiga länder görs beroende av bistånd genom att rika länder med tullar och subventioner hindrar dem från att handla med de varor de kan erbjuda. Genom handel kan resurser i stället styras dit där de ger bäst effekt.
Ett utmärkt exempel på vad frihandeln kan innebära för ett fattigt land är Sverige. Från att ha varit ett utvecklingsland i Europas periferi 1870 gick vi till att bara 100 år senare vara ett av världens rikaste länder. Det var frihandel, inte de senare påfunden socialdemokrati, välfärdssystem och den svenska modellen, som byggde det svenska välståndet.
Så även om Sverige också hade sina tullstrider är de flesta i dag överens om frihandelns välgörande effekter, tack vare att vi kan se vad den inneburit för vår utveckling.
Motståndarna har mer kortsiktiga intressen för ögonen. Det är inhemska näringar och nationella intressen som ska skyddas. Till priset av att utvecklingen hämmas genom att icke-konkurrenskraftiga industrier bevaras med konstgjord andning och länder hålls kvar i fattigdom.
De röster som sjunger frihandelns lov drunknar ofta i bruset av högljudda anti-globaliseringsmotståndare och förespråkare av stora bistånd. Det är synd. För solidaritet borde inte handla om subventioner och allmosor utan om att låta varje land konkurrera på lika villkor.