Svårigheterna med att få ett demokratiskt styrelseskick att fungera på det sätt vi alla vill, ligger kanske i det dilemma som kan formuleras så här: Alla får säga vad de vill, men ingen behöver lyssna på vad den andre säger.
Grundtanken om allas delaktighet i en beslutsordning som bygger på folkets makt är en grandios tanke, men oproblematisk är den inte.
Filosofen Karl Poppers påpekande om att demokratin egentligen inte innebär något annat än en garanterad ordning för utvalda eliters växling vid makten är svår att motsäga.
Partierna för lika varandra
Eliterna är i vår del av världen numer funtade i ett partipolitiskt system. Kanske är det, det bästa som kan finnas, kanske har det överlevt sig själv, bland annat av det skälet att man slutat lyssna på varandra.
Kanske också för det rakt motsatta skälet som en del anför, nämligen att de politiska partierna blivit för lika varandra.
Man kan naturligtvis också som Lars Lundström (GT 16/6) tro att idén om samarbete är nedlagt i generna och därför en garant för mänsklighetens bästa.
Men mycket talar för att också den egoistiska människans mörka sida är mer i överensstämmelse med strid och våld, numera formulerat som konkurrens och utslagning (Se vidare min artikel GT 13/6). Om demokratin har det skrivits hyllmeter, men några problem som återkommande diskuteras är det att demokratin tvingas samleva med ett liberal/kapitalistiskt system som tänjt frihetens gränser till det yttersta. Det är den gränsdiskussionen som jag vill föra en debatt om.
Kontroll genom delaktighet
Det handlar inte om kontroll eller delaktighet, det handlar om kontroll genom delaktighet. Den svåra ekvationen har vi ännu inte löst.
Det räcker inte med allas goda vilja, tyvärr fordras det också en beslutordning som sätter gränser. Det är så lätt att begära mer och mer. Det är betydligt svårare att tvingas avstå. Det moderna samhällets oerhörda komplexitet fordrar ansvarstagande och kunskaper, grundförutsättningar för ett demokratiskt system.
Sluta tala förbi varandra
Och det är lättare att styra i medvind än i den starka motvind som vår demokratiska seglats råkat ut för. Kanske måste vi börja lyssna på varandra och sluta tala förbi varandra.
Och Lennart Lindgren, diskussionen om frihetens gränser underlättas knappast av sänkt rösträttsålder. (GT 17/6). Först ansvarstagandet och kunskapen, sedan rösträttigheten..