Visst ser världen olika ut, sedd ur olika synvinklar. Till exempel när det gäller svenskt deltagande i FN-aktionen mot Muammar Gaddafi i Libyen. Militären frustar av iver att äntligen en gång få använda Dyrgripen i en verklig stridssituation. Inte bara leka krig här hemma.
Från Radio TUFF får jag alla invändningarna mot svenskt deltagande i våldsanvändning. Ryssland protesterar mot användning av militär makt mot andra länder. Det har de gjort när det gällde Jugoslavien och Irak också, säger de. Att de själva angrep Afghanistan är nu glömt.
Hejdat Gaddafis framfart
Maj-Britt Theorin är en pålitlig motståndare till militär verksamhet. Hon har hela tiden varit emot den svenska insatsen i Afghanistan, som dock bara finns där för att skydda befolkningen i ett inbördeskrig.
Från Svenska freds är man lite mer realistisk. Anna Ek inser att FN-insatsen tillfälligt har hejdat Gaddafis framfart. Så hon talar om långsiktig, fredlig lösning genom politiska samtal. Andra debattörer föreslår "icke-våldsliga metoder för konfliktlösning".
Det slår mig att höger och vänster återigen hamnar ganska nära varandra. Moderaten Anders Björnsson är upprörd över att Sverige oprovocerat ska gå i krig - lägga sig i andra staters inre angelägenheter. På andra sidan finns DN:s ledare i söndags. Där är man upprörd över att den svenska insatsen är så feg. Så hårt omgärdad med begränsningar att de svenska planen inte lär kunna uträtta någonting meningsfullt. Förresten befanns de sakna bränsle, när det skulle bära till.
För att inte misshaga Hitler
Den ledaren tar upp Klas Åmarks nya bok "Att bo granne med ondskan", Sverige under andra världskriget. Då fanns bara en grundprincip: att bevara freden. Sverige ställde upp på Nazitysklands krav så länge Tyskland var starkt och man fruktade anfall på vårt land.
Tyska soldater och tysk krigsmateriel reste på svenska järnvägar till och från Norge i flera år. En väpnad division tyska soldater genom Sverige tilläts, när Tyskland anföll Sovjet - "midsommarkrisen 1941."
Svenskarna var de enda i Europa som inte frös under krigsvintrarna, skriver Åmark. I utbyte mot järnmalm till Nazitysklands rustningsindustri fick vi kol och koks från Tyskland när all annan handel var avbruten.
Svensk press ålades hårda begränsningar i yttrandefriheten för att inte misshaga Hitler. Svensk neutralitet då, det var att till varje pris hålla oss utanför kriget. Visserligen gör Åmark en logisk kullerbytta när han talar om "demokratiernas kamp mot diktaturen". Det var diktaturen Sovjetunionen som fick bära tyngsta bördan när det gällde att besegra Nazityskland.
Ändå kan man undra om det var rätt att helt ställa sig utanför. Att direkt stödja Tysklands krigföring mot västmakterna. Sverige kände mycket väl till Förintelsen. Men det fanns ingen tanke på att vi borde ha haft en moralisk skyldighet att göra något för de förföljda judarna.
Är vi inte där nu, när det gäller Libyen? Hur skulle det gå till att ha politiska samtal om fredlig konfliktlösning, när Gaddafi bombar sin egen befolkning? Detta är inte helt jämförbart med USA:s anfall på Irak. Då fanns ingen FN-resolution. Angreppet byggde på falska föreställningar om massförstörelsevapen, som inte fanns.
Libyska folkets rätt till liv
Frågan gäller nu också när och under vilka omständigheter stater eller världssamfundet har rätt, till och med skyldighet, att ingripa i andra staters inre angelägenheter för att skydda befolkningen.
Vi vet inte om en ny regering i Libyen blir mer demokratisk än Gaddafis. Just nu kan det bara handla om det libyska folkets rätt till liv.