En sak kan man säga säkert om Juholt efter att ha sett honom i Almedalen. Och det är att han är en riktig sosse och att han representerar sitt partis medlemmar. Det sista är något som faktiskt skiljer honom från allianspartiernas ledare.
Om man tänker efter så är alla alliansens partiledare i någon mån i opposition gentemot sina egna gräsrötter.
Tydligast är Maud Olofsson. Media har inte haft någon svårighet i att blottlägga hur många av landets lokala Centerhövdingar som drömmer sig tillbaka till fornstora dar. De tycks tro att det är alliansens fel att Centern tappat röster. Som om Centern inte visat sig kunna göra det på egen hand långt innan Alliansen kom in i bilden.
Hursomhelst finns det en spricka inom Centern. Den mellan storstadens liberaler och landsbygdens mittenparti. Det förefaller som att Maud Olofsson ur den aspekten valt en annan väg än den gräsrötterna hade velat se.
Folkpartiet är inte lika tydligt. Men om man pratar med folkpartister är de flesta snabba med att distansera sig från Björklund. "Jag är mer socialliberal", brukar det heta. Med socialliberal avser folkpartister i regel viljan att samarbeta med Socialdemokratin. Något som Björklund inte visat någon läggning för. Så någonstans inom Folkpartiet finns en potentiell spricka, där ledaren inte står för samma linje som kärnväljarna.
När det kommer till Moderaterna är skillnaden mellan Reinfeldt-Borgs linje och ryggradsmoderaterna uppenbar. Den var till och med något av utgångspunkten när den nya ledningen tog över. Ryggradsmoderaterna hade gjort ett katastrofval 2002. Reinfeldt har sedan dess fördubblat partiet genom att anamma försvaret av välfärdsprojektet. Så länge som den nya linjen fortsätter att ge partiet en tredjedel av väljarkåren lär ingen utmanare våga sig fram.
Men kvällens talare Göran Hägglund är en partiledare som verkligen har svårt med relationen till sitt eget parti. Den konfessionella delen av väljarkåren, för vilken det politiska engagemanget är fortsättningen på en frikyrklig identitet, har visat att den kan revoltera. Hägglunds position tycks så pass svag att han inte kan styra utspelen som går ut ifrån de kristdemokratiska riksdagsledamöterna.
Oförmågan att kontrollera det egna partiet och dess budskap särskiljer Hägglund från de andra partiledarna.
Tack vare alliansen kan Kristdemokraterna räkna med stödröster från Moderater och borgerliga nomader. Det ger en viss respit. Men någon gång måste Kristdemokraterna enas kring en idé om vad partiet har för uppgift i svensk politik. Ska de ge röst åt en viss typ av kristna församlingar och deras pastorer, eller ska de vara ett sekulärt parti som samlas kring uppgiften att försvara kristen-humanistisk etik i politiken?
Vi vet vilken väg Hägglund vill gå, men den verkar inte stämma överens med medlemmarnas. Därför är inte Hägglund en kristdemokrat på samma sätt som Juholt är socialdemokrat.