Att som kommunpolitiker ta ansvar för den offentliga verksamheten är ofta ett otacksamt slitgöra. Några år senare är det ingen som minns att barngruppernas storlek minskade eller att platserna i äldrevården blev fler.
Kanske är det därför som kommunledningarna har så svårt att säga nej när lokala idrottsföreningar kräver kommunalt finansierade arenor. Invånarna kommer garanterat att minnas den politiker som gav det lokala fotbolls-, hockey- eller bandylaget en ny hemmaplan. Viljan att bli hågkommen och rena lyckokalkyler har lett till arenasatsningar i var och varannan kommun.
Men det är en dyr och riskfylld verksamhet. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har det byggts arenor för över 15 miljarder kronor under 2000-talet. Ofta slutar det med förlust för kommuner som har tecknat långa hyresavtal eller förlustgarantier. Och inte avancerar klubblagen i seriesystemen lika lekande lätt som det var tänkt heller.
För att inte kommunernas ekonomi ska äventyras i onödan ska SKL ta fram riktlinjer för arenabyggande. De behöver bara innehålla en mening: Håll huvudet kallt! Någon idrottslig succé är inte garanterad med ett nybygge. Bygg nytt om idrottsrörelsen behöver ändamålsenliga lokaler, inte i förhoppningen om snabba pengar. För om projekten verkligen vore sådana ekonomiska vinstlotter som alla säger, varför är det då så viktigt med kommunal finansiering?