Tiden börjar rinna ut för Socialdemokraterna. Fredagen den 25 mars ska det fornstora partiet utse Mona Sahlins efterträdare. För varje dag som går verkar dock situationen bli alltmer svårlöst. Det interna ränksmideriet som förr kunde ske i skymundan fyller nu tidningarna, TV och radio samt mer eller mindre sociala medier.
Blandade rätter från frysen. Så kallades det förr i skolan när mattanterna behövde göra plats och därför portionerade ut lite av varje. Ungefär så kan läget beskrivas i Socialdemokraterna i dag.
Säg den gamle gnet som inte har lyfts i spekulationerna kring ny partiledare. Det riktiga lågvattenmärket var väl när Göran Persson på allvar fördes fram som en populär kandidat.
När de västsvenska partidistrikten lyft fram Leif Pagrotsky som partiledarkandidat bör väl varje tänkbar sten vara vänd. Måhända är det möjligt för några distrikt att kampanja för att ta tillbaka Ingvar Carlsson. Han har trots allt erfarenheten på sin sida, men står knappast för en omvälvande nydaning i politiken som kan ta tillbaka väljare från Moderaterna. Bortsett från den möjligheten får nog Socialdemokraterna finna sig i att det inte finns någon kandidat som passar alla.
Efter valförlusten i höstas talades det högt och brett om att reformera partiets politik. Så lät det visserligen efter förra förlusten också, men den här gången skulle det verkligen bli av.
Efter att Mona Sahlin förgäves försökte tvinga hela partiledningen att ställa sina platser till förfogande har dock reformlustan lyst med sin frånvaro.
Socialdemokraterna som parti har i årtionden kretsat kring regeringsmakten. Varje ny partiledare har i decennier klivit rakt in i partiledarrollen och tack vare en många gånger lam borgerlighet och ett självskapat tolkningsföreträde har de fått fortsätta ha den.
Nu är situationen en annan. Mona Sahlin blev partiledare utan makt, vare sig inom eller utom partiet, och detsamma kommer att gälla för nästa partiledare.
Partiet och dess medlemmar borde fokusera på att ta fram en kandidat som kan föra partiet framåt. I stället ägnas all kraft åt att försöka flytta fram egna positioner.
De olika falangerna inom Socialdemokraterna är så talrika och så benhårt låsta i sina positioner att det är svårt att nå en vettig lösning framöver. När man borde prata om att hitta en kandidat som kan leda partiet och ge den människan alla de förutsättningar som behövs för att lyckas, tvingas valberedningen i stället medla mellan olika fraktioner. Alltså: blir en person med vissa åsikter partiledare måste någon med andra åsikter utses till partisekreterare.
De som hade hoppats på att Socialdemokraterna skulle komma stärkta ur krisen som en förnyande kraft i svensk politik riskerar att bli gruvligt besvikna. Varje steg framåt kommer att motverkas av två steg bakåt. Mycket talar för att även nästa partiledare tvingas föra en politik som egentligen borde ha lämnats i frysen.