Det är ett mått på Turkiets betydelse att det som började som en fredlig protest mot exploateringen av ett lite grönområde i centrala Istanbul uppmärksammats långt utanför landets gränser.
Turkiet är en internationell maktspelare av rang. Eftersom 99 procent av Turkiets invånare är muslimer och regeringen demokratiskt vald är det även svaret på ödesfrågan ”Är islam förenligt med demokrati?”
Nu verkar frågan snarast vara ”Är premiärminister Recep Tayyip Erdogan förenlig med demokrati?”
Medan president Abdullah Gül och andra gjutit olja på vågorna har Erdogan utmanat med sin arrogans.
Han har sagt att han inte behöver fråga någon om lov om utformningen av Taksimtorget.
Han har sagt att kritikerna må samla tio tusen demonstranter, men han kan minsann få en miljon att sätta sig i marsch.
Det låter alltså helt annorlunda från andra delar av regeringen.
Det talas därför om en spricka i regeringen, mellan Gül och Erdogan. Den senare vill gärna ta över posten som statschef, när det 2014 för första gången hålls folkval om posten.
Men det spekuleras om att ”sprickan” är högst medveten. Med tanke på hur tajta Gül och Erdogan länge var skulle det handla om en arbetsfördelning. Erdogan vänder sig till dem som vill ha mera av islam. Gül slätar över och lugnar de turkar som gillar den kulturella västorientering som länge präglat eliten i politik och kulturliv.
Herrarnas mål skulle vara att trygga makten åt AKP, Rättvise- och utvecklingspartiet.
Partiet förknippas med demokratisering och ökat välstånd. Men efter den tredje valsegern 2011 visar AKP tecken på maktmissbruk. Man vill styra massmedierna och låter anhängare berika sig på skattebetalarnas bekostnad, via offentliga byggprojekt.
Taksimtorget är en illustration. Inledningsvis teg ju statsstyrd tv om vad som hände – en protest mot att låta en park lämna plats åt lyxlägenheter och en galleria.
Projektet osade katt. Så Erdogan, en boren ledare med känsla för vad som går hem bland vanligt folk, började tala om att bygga en moské.
Mums för hans väljarbas!
Under Erdogan har antalet moskéer i Turkiet ökat från 76 000 till 93 000. I fjol meddelade han att det på Istanbuls asiatiska sida ska uppföras en moské som kan ses överallt i staden. Den ska få världens högsta minaret.
Moskéerna bekostas av skattebetalarna. Så har det alltid varit. Staten vill styra över religionen. Förr i syfte att minska dess betydelse, numera för att stärka den.
Oppositionen säger att Erdogan har en hemlig plan för att återislamisera landet.
Särskilt hemligt är det förstås inte att bygga moskéer. Inte heller att Erdogan och AK-partiet torde tjäna på att inför den stora massan av fredliga, troende turkar framstå som dem som värnar den sanna tron – mot de där som bråkar, dricker sprit och klär sig oanständigt.
Sedan kan man ju i alla fall kosta på sig att be om ursäkt för polisens övervåld: Helgarderat!