Gaza satt i en anlagd brand
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För det är ett drama med välkänt tema och välkända aktörer. När våldet, som det gör med jämna mellanrum, blossar upp i Israels närhet är det i stort sett samma krafter som verkar på samma sätt som alltid och erhåller samma stöd eller fördömanden som alltid. Men därmed inte sagt att allt detta balanseras på ett rimligt sätt.
Gång på gång under de senaste dagarna har tidningarnas framsidor fyllts med bilder av skräckslagen civilbefolkning i Gaza, på flykt undan den israeliska militärens bomber. Och det är i sig ingen orimlig framställan av skeendet. Men hur blir egentligen bilden av storkonflikten? Hur ofta har Hamas raketer över oskyldiga i Israel varit förstasidesstoff? Dessa har regnat över civilbefolkningen länge utan att det har uppmärksammats mycket mer än i form av pliktskyldig sidoinformation i en slags reguljär Israelrapportering.
Skillnaden är förstås att enskilda, mer vittomfamnande och explosiva våldsutbrott är mer spektakulära och därför tacksammare att rapportera. Men helhetsbilden blir likväl skev. SVT har aldrig tidigare funnit anledning att sända nyårsintervjuer med folk iklädda davidsstjärnor eller andra israeliska nationalsymboler med anledning av Hamas raketbeskjutning. Men palestinasjalar med anledning av Gazainvasionen är uppenbarligen helt i sin ordning.
Anledningen är naturligtvis också politisk. Sympatierna inom svensk media ligger traditionellt hos palestinierna snarare än hos israelerna. Därför odlas kontinuerligt bilden av att det är en part (Israel) som är den ojämförligt starkare (vilket är sant) och som ständigt förtrycker försvarslösa palestinier och tvingar dessa till förtvivlade våldshandlingar (vilket är en sanning med rejäl modifikation). Vidare sägs Israel enligt denna modell inte vara villigt att förstå att fred bara kan uppnås genom diplomati.
Här brister logiken. Det finns få, om ens någon, som på allvar tror att en varaktig fred kan uppnås enbart genom vapenmakt. Men det är skillnad på en omedelbar och en långsiktig beredskap. Man kan kritisera Israel för mycket i samband med Gazaoperationen, men att landet över huvud taget reagerar militärt på att Hamas under vapenstilleståndet och efter dess utgång fortsätter att skjuta raketer mot civila mål i israel, det är knappast märkligt. Skall man över huvud taget resonera kring en långsiktig fredsuppgörelse är det ett minimivillkor att parterna har lagt ned vapnen.
Jämförelsen kan göras med ett brinnande hus, skall man släcka elden eller resonera kring framtida brandsäkerhet? Hamas har tänt en eld, och det till israelers och palestiniers olycka.