Moderaterna på Gotlands tydlighet i inställningen till SD är glädjande, när så många andra lokalpolitiker runt om i landet svajar. Att upprätthålla vattentäta skott mot Sverigedemokraterna, och inte söka aktiva eller passiva samarbeten med dem är bra. Vi har sett vad motsatsen har lett till i Danmark och Norge. Föga positiva politiska förebilder.
”Men SD har ju trots allt 13 procent av rösterna, att inte samarbeta med SD är ju att blunda för 13 procent av befolkningen”, låter det ofta. Det är ett påstående som är i grunden felaktigt. Platser i en riksdag, eller i ett regionfullmäktige, ger inte automatisk rätt till samarbete med andra partier. Det är inte ett förtryck mot kristdemokraterna att regeringen Persson på 90-talet gjorde upp med vänsterpartiet och miljöpartiet, och inte med KD. Det var inte att strunta i 30 procent av väljarna när regeringen Reinfeldt slöt en migrationspolitisk överenskommelse med miljöpartiet, och inte med socialdemokraterna. Det politiska spelet och hantverket bygger samarbete i olika koalitioner. Det bygger i sin tur på den politiska agenda som varje parti gått till val på. De rödgröna och alliansen gick till val 2014 med det tydliga löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. De 87 procent av väljarna som lagt sin röst på något av dessa partier har gjort det under de förutsättningarna.
På Gotland tycker Sverigedemokraterna just ingenting. De har inte en enda åsikt i någon av de viktiga frågorna för regionen. I en radiointervju i början av veckan berättade öns tilltänkta SD-ordförande, Lennart Pettersson, att landsbygden är den viktigaste frågan. För att därefter inte kunna ge några konkreta politiska förslag. En väldigt tyst cirkus.