Glädjekalkyler är en dålig grund
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För en kommun som funderar på att införa ett vårdnadsbidrag finns det dock anledning att behandla Gerdaus beräkningar med en viss skepsis. Han konstaterar att om de 92 familjer som nappade på erbjudandet om vårdnadsbidrag i stället valt den kommunala barnomsorgen så hade det blivit drygt en miljon kronor dyrare för Nacka kommun. Men det är ett osannolikt scenario. Trots allt är det så att inte alla väljer den kommunala barnomsorgen, oasvett om det finns ett vårdnadsbidrag eller ej. För en stor del av de 92 familjerna hade alternativet till vårdnadsbidrag sannolikt varit att lösa sin barnomsorg på egen hand, helt utan kommunalt stöd.
Det innebär inte att jag är emot ett kommunalt vårdnadsbidrag. I dag får de som väljer kommunal barnomsorg nästan allt, medan de som löser sin barnomsorg själva inte får någonting. Det är orättfärdigt.
Men om exempelvis Gotlands kommun bestämmer sig för att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag så måste det vara ett beslut som fattas med realistiska förväntningar om vad det innebär för den kommunala ekonomin. Så länge maxtaxan i barnomsorgen gör det svårt att omfördela mellan olika grupper av föräldrar, så länge kan man inte vänta sig något annat än att det kostar pengar för en kommun att införa vårdnadsbidrag. Och då gäller det att skaffa sig en uppfattning om hur mycket det kan kosta. Hur stor andel av föräldrarna tar redan i dag hand om sina barn utan att få något stöd av kommunen? Hur många föräldrar som i dag har valt barnomsorgen ändrar sig när vårdnadsbidraget införs?
Visst kan man hävda att vårdnadsbidrag är en ideologisk fråga och att det får kosta vad det vill, de bör införas ändå. Men en borgerlig kommunledning bör väl inte agera lika ansvarslöst som den socialdemokratiska regeringen gjorde när den införde maxtaxan och lät kommunerna ta konsekvenserna.