Global demokratisk ekosocialism är enda sättet att klara miljöhotet
Hur illa måste klimathotet bli innan den bevisade vanmakten ger upphov till visioner om en global demokratisk ekosocialism?
Foto: Alexandre Meneghini
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Eller kanske: "Vi har inga bevis för att det inte finns palmer någon annanstans på Påskön, vi behöver mer forskning. Ni vill ha förbud mot avverkning, men ni är för tidigt ute och vill bara skrämma upp folk".
Det är Jared Diamond som funderar så här i sin bok Civilisationernas uppgång eller fall (2005). Diamond har även konstaterat att om man tror på möjligheten av ständig tillväxt på en begränsad planet är man antingen idiot eller ekonom.
Ingen kommer undan
När Estonia gick under reagerade fem procent av passagerarna med panik. 90 procent reagerade inte alls och endast fem procent reagerade konstruktivt och ökade sin möjlighet till överlevnad.
Kännetecknande för den ekologiska krisen är att vi visserligen sitter "i samma båt" men att ingen enskild kan undkomma planetens öde. Men vi tycks reagera på samma sätt. Dock har vi tid att agera konstruktivt på en mängd olika sätt. Som till exempel genom att satsa på kollektiva transporter, isolera byggnader och bygga ett nytt energisystem. Men måste vi då inte först våga öppna ögonen för vad som pågår? Trots att det kan vara skrämmande.
Visst kan man diskutera vad som är naturliga variationer i skogsbränder, översvämningar, glaciärsmältning, global uppvärmning.
Men är det inte rimligare att ställa frågan om vi i allt snabbare takt kan slutförbruka fossila bränslen och förorena vatten och luft - utan att detta skulle ha någon effekt på vår livsmiljö? I stället för att minska har växthusgaserna nu nått den högsta koncentrationen sedan industrialiseringen började.
En ny solidaritet
Förhållandena var eländiga i jättefabriker och gruvor under industrialismens barndom. Detta lidande födde en nödvändig solidaritet - man måste gå samman för att spränga sina bojor.
Idag är kraften i den solidariteten mycket försvagad när fackföreningar och arbetarpartier har accepterat ekonomins själva grundpelare - den tvångsmässiga kapitalackumulation och kortsiktiga vinstmaximering som leder till ständigt ökande klyftor mellan rika och fattiga.
Nu stupar alla klimatöverenskommelser på att Nord (USA och EU) inte kan acceptera Syds krav, att de som släpper ut mest ska minska mest. Är inte grundproblemet att kvartalskapitalismens kortsiktighet helt står i motsättning till det nödvändiga långsiktiga tänkandet? Kan då en ny solidaritet, liknande den i arbetarrörelsens barndom, födas inför de hot vi möter idag? Frågan är kanske snarare hur illa det måste bli innan detta blir helt nödvändigt. Innan den bevisade vanmakten ger upphov till visioner om en global demokratisk ekosocialism.
I detta oändliga universum finns kanske planeter fyllda med ett överflödande rikt liv - och andra där livet förintat sig själv. Vilken kategori vår jord kommer att tillhöra är ännu inte avgjort.