Vad förenar så skilda berömdheter som Ikea-grundaren Ingvar Kamprad, kronprinsessan Victoria, krögaren Carl Jan Granqvist och rapparen Petter?
Samtliga har dyslexi och har talat om det öppet i olika sammanhang.
Numera hör dyslexi till de mest uppmärksammade och avdramatiserade funktionshindren. Enligt forskning drabbas 5-8 procent av befolkningen, vilket motsvarar cirka ett barn i varje klass.
Även den som bara är måttligt intresserad av ämnet vet förmodligen att läs- och skrivsvårigheter är ett vanligt fenomen - och att det inte har med intelligensnivå att göra.
Ändå verkar dagens skola ha stora problem med att erbjuda elever med dyslexi en bra undervisning. I tisdags presenterade Skolinspektionen en granskning av hur 21 skolor i olika delar av Sverige arbetar för att hjälpa elever med dyslexi. Det är deprimerande läsning.
Samtliga skolor brister på någon punkt. I vissa skolor kan det ta så lång tid som ett år innan det utreds om en elev har läs- eller skrivsvårigheter. Och om det väl har blivit klarlagt att en elev har dyslexi får det bara genomslag i undervisningen i hälften av fallen. Ett par skolor har till och med valt den märkliga strategin att hålla så låg nivå på undervisningen för dyslektiker att eleverna inte kan nå upp till mer än godkänt.
Om de 21 utvalda skolorna är representativa för hela landet är resultatet beklämmande. Dyslexi kan inte botas, däremot kan hjälpmedel och träning underlätta tillvaron. Men insatserna måste sättas in tidigt, innan eleverna hinner tappa tron på sig själva. Ju högre abstraktionsnivå i undervisningen, desto viktigare är det också att själva läsningen inte tar en stor del av elevernas koncentration.
Kunskaper i att läsa och skriva är grunden i skolans verksamhet. Det gäller självklart också för dyslektiker. Det är ett ansvar som lärarna inte borde få ignorera.