Allt sedan Löfven tillträdde posten som partiledare för Socialdemokraterna i höstas har han i praktiken utvecklat ordspråket "tala är silver och tiga är guld" till ett framgångsrikt koncept. Desto tystare Löfven har varit och desto längre han har väntat med sina uttalanden, desto bättre har det gått för socialdemokraterna i opinionsmätningarna, enligt vilka Sverige, om det hade varit val i dag, hade fått en socialdemokratisk ledd regering.
Löfven har dock inte gjort allt arbete själv. Han har fått ordentlig skjuts på vägen av massmedia vars rapportering och rubriksättning kring alliansens politik och regeringens arbete under motsvarande tid mer förmedlat ett intryck av trötthet än framstått som en saklig politisk nyhetsbevakning. Den uppmålade bilden av Fredrik Reinfeldt som trött och initiativlös har gett Löfven ett välbehövligt spelrum, många gånger bort från massmedias rampljus. Tro det, att Socialdemokraterna är glada.
Löfvens tystnad bröts i förra veckan genom såväl hans tal i Göteborg på första maj som presenterandet av Socialdemokraternas skuggbudget. En budget som enligt experterna har sin största behållning i att den visar en färdriktning för Socialdemokraterna mot mitten bort från vänsterpartiet.
Efter det att samtliga partier på vänsterflanken lagt fram sina budgetförslag blev det tydligt att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna drar åt olika håll samt att Socialdemokraterna fortfarande inte i detalj redogör för hur de ska göra allt som de vill och med vilka pengar. Sista frågan hade dock Vänsterpartiet inga bekymmer med att besvara som i sin skuggbudget föreslog ordentliga skattehöjningar. Där intet nytt under vårsolen alltså.
Vad som är bekymmersamt är att Socialdemokraterna är så fåordiga när det kommer till konkreta förslag. Och att mycket av det som de föreslår i sin skuggbudget antingen redan är gjort eller på gång att genomföras av regeringen. Enligt uppgift från nyhetsrapporteringen i förra veckan kunde 11 av 13 förslag i den socialdemokratiska skuggbudgeten härledas till åtgärder som regeringen redan på ett eller annat sätt presenteras av regeringen. Därom kommer partierna säkert att tvista, men faktum är att medan Löfven och Socialdemokraterna vinner på att vara tysta så förlorar Sverige och svensk inrikespolitik på detsamma.
Alla regeringar behöver en aktiv opposition. Det har sagts tidigare och det tål att sägas igen. Den politiska debatten behöver någonting att stångas emot, förslag behöver debatteras och prövas mot varandra och alla måste alltid vara på tå. Som det är nu verkar det mer blåsa gnälliga än friska vårvindar över den nationella politiska arenan.
Löfvens tystnad väcker tanken kring hur mycket av den som beror på att han vill växa i sin partiledarkostym långsamt och hur mycket som är taktik. Med Juholt vid rodret fick Socialdemokraterna skoningslöst lära sig vad det innebar att säga saker utan täckning och förankring för förtroendet. Måhända gör man nu allt för att undvika att hamna där igen, eftersom man vet att man kan göra bort sig en gång men inte två.
De senaste månadernas utveckling innebär dock på intet sätt att valet 2014 är avgjort. Långt därifrån. Av den anledningen är det frustrerande att massmedia rapporterar som om så vore fallet. Särskilt tydligt blev det när en välkänd nyhetsreporter i sändning i samband med skuggbudgeten formulerade sig som om "Sverige var på väg tillbaka mot en gammal socialdemokratisk minoritetsregering" eller liknande. Den typen av uttalanden hör inte hemma i en objektiv nyhetsrapportering.
Det är dags för Löfven att börja prata och det ordenligt. Det är dags för en riktig debatt mellan Löfven och Reinfeldt. Det är dags för det politiska Sverige att tala om för det massmedia Sverige att det inte är de som avgör valet 2014. Det gör väljarna och kampen om dem kommer att börja på riktigt när Löfven väljer silver framför guld. Och vad kan vara ett bättre avstamp för det än kommande Almedalsvecka?