Den som tänder eld på bilar och garage, krossar fönsterrutor och kastar sten på polisen är kriminell, och bör bemötas som kriminell.
Ändå rasslar hela terapisamhället i gång efter vandaliseringen och upploppen i Stockholmsförorten Husby. Debattörer lägger huvudet på sned och säger att även om våld och förstörelse är oacceptabelt så måste vi förstå frustrationen hos de unga i Husby, se att bilbränderna är ”politiska reaktioner på ett samhälle som reducerat sitt ansvar”, och ta detta på allvar.
Och buden är många om vad som skulle minska frustrationen hos bilbrännarna i Husby: Mer pengar till skolan. Fler sociala verksamheter och träffpunkter. Lägre hyror och mer kultur. Att integrationsminister Erik Ullenhag tillbringar en månad i Husby och lär känna förorten.
Ett genomgående klagomål är att ingen lyssnar på Husbyborna, att de inte har tillräcklig makt att påverka sin förort. Någon går så långt som att hävda att vi inte lever i en demokrati – trots att Husbybor har samma möjligheter som alla andra medborgare att engagera sig i partier och delta i den politiska debatten.
Organisationen Megafonen tycker att polisnärvaron är för hög i Husby, och kräver dessutom att händelsen nyligen då polisen sköt ihjäl en knivbeväpnad man ska utredas på annat sätt än vad som är normalt vid interna polisutredningar. Debattören Sara Yazdanfar vänder sig mot särskilda satsningar som Järvalyftet, eftersom sådana ”etnifierar samhällsproblem”.
Få verkar ha gjort någon faktakontroll innan de framställer sina krav. Husbygårdsskolan får nämligen redan mer pengar än andra skolor. På Husbygårdsskolan går det 9,9 elever per lärare, medan snittet i Stockholm är 13,0. Och Rinkeby-Kista, dit Husby hör, är enligt Stockholms stads hemsida ”ett av de stadsdelsområden som har flest ungdomsgårdar och bäst öppettider. Någon ungdomsgård är alltid öppen, 7 kvällar i veckan, 365 dagar om året”. Stockholms stad satsar också särskilt på att anställa ungdomsvärdar för att skapa trygghet.
Det är ett problem att Husby och andra marginaliserade förorter har hög arbetslöshet och dåliga skolresultat. Men det är lögnaktigt att påstå att ingen ser och försöker göra någonting åt problemet – tvärtom går en inte föraktlig del av skattebetalarnas pengar till skolor och sociala satsningar i Husby och andra liknande förorter.
De som ska ha sympati efter upploppen är alla vanliga Husbybor som inte begick kriminella handlingar och deltagit i upploppen, men som kanske hittade sin bil totalförstörd eller sin arbetsplats vandaliserad morgnarna därpå. Det är de som drabbas när ytterligare en småföretagare ger upp och lämnar Husby, och när räddningstjänsten till slut knappt vågar åka ut på larm.
Bilbrännarna, fönsterkrossarna och stenkastarna är däremot kriminella och förtjänar ingen sympati. Att fråga dem vilka politiska förändringar de vill se är att spotta på Husbyborna som blev offer för upploppen. Straffa brottslingarna, och ge de laglydiga Husbyborna den trygghet de har rätt till.