En del våldsbrott är finare än andra – i alla fall inom den intellektuella vänstern. Varför skulle man annars jaga upp sig så över SVT:s Uppdrag granskning (UG) och Janne Josefsson när han nystar i den yttersta vänsterns våld och världsbild? Vänsterns kultursidor kan fyllas till brädden med förmildrande omständigheter och ”fina tankar och smutsig praktik”-resonemang, men faktum kvarstår: Politiskt våld är inte förenligt med ett demokratiskt samhälle.
I programmet undersökte Janne Josefsson den så kallade autonoma vänsterns våld mot sina politiska fiender. I grupperingar som Revolutionära frontens (RF) världsbild pågår en sorts krig mellan fascisterna (Sverigedemokrater, nynazister, marknadsliberaler, köpare av RUT-tjänster, bostadsrättsägare, listan kan göras mycket, mycket lång) och de själva som slåss i självförsvar.
Det är inte utan att tankarna går till mellankrigstidens Tyskland där kommunister och nazister utkämpade regelrätta gatustrider. Låt oss hoppas att vi inte får uppleva något sådant igen. Risken finns trots allt, på grund av en djupt rotad våldsromantik inom både rasistiska/nationalistiska organisationer och extremvänstern.
Nynazistiska och fascistiska idéer har inget stöd inom den etablerade pressen, utan är hänvisade till bloggar och en och annan obskyr skrift av fanzin-typ.
Vänsterextremisterna har däremot ett betydligt starkare stöd inom media. Även från stora kultursidor görs besynnerliga försök att förstå våldsverkarnas kamp, naturligtvis utan att uttryckligen stödja våldet, men också utan kraftfulla fördömanden. Varför är det så svårt att säga att det aldrig är okej att hugga sönder meningsmotståndares dörrar med yxa?
Troligen är ett fördömande av allt politiskt våld svårt att förena med föreställningar om sena kvällar kring lägerelden tillsammans med några revolutionärer à la Che Guevara i Latinamerikas djungler.
Precis som många vänsterintellektuella invänder finns det betydande svårigheter att dra en gräns för när våld kan anses rättfärdigt. Var det rätt av dalkarlarna att resa sig mot danske kung Kristian II och sedan mot Gustav Vasa? Vem skulle i dag opponera sig mot en gerilla som bekämpar Kim Jong-Uns mördarregim i Nordkorea (förutom några stollar inom den svenska vänstern förstås)?
Vad vi alla borde kunna vara överens om är att det inte finns något moraliskt utrymme för politiskt våld i dagens Sverige. Oavsett varifrån våldet kommer har det inget berättigande.
UG visade tydligt att det finns vänsteraktivister som påminner om värsta sortens fotbollshuliganer som överfaller och misshandlar folk utan större urskillning (men uppenbarligen organiserat och dokumenterat). Lite som i Anthony Burgess bok A Clockwork Orange där huvudpersonens gäng driver runt och utdelar ”a bit of the old ultra-violence”.
När Janne Josefsson bland annat visar hur politiskt våld ses som en sport inom den yttersta vänstern anklagas han av en känd programledare på SR för att vara nazist. Det skulle vara intressant att veta hur utbredd den uppfattningen är inom den förment intellektuella vänstern.