Socialdemokratin är ett brett parti. Mycket brett. Jag har just läst två böcker av två socialdemokrater, stående så långt ifrån varandra som tänkas kan, tror jag. Kjell Olof Feldt: En kritisk betraktelse. Socialdemokratins seger och fall. Samt Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället.
Titeln på Greiders bok säger precis vad han vill. Han lever kvar i 1970-talets vänstervåg. Andra maoister och r-are, trotskister och leninister från det årtiondet har glidit in mycket väl i det borgerliga samhället.
Men Greider blev redaktör för en socialdemokratisk tidning, den mest färgstarke i TV-sofforna och den vanligaste ledarskribenten i Ekots tidningsrevy.
En socialistisk revolution
Hösten 1998 gick Greider med fjädrande steg genom gatorna. "...jag kände mig upprymd." Storbanken Lehman Brothers tilläts gå omkull. Hela det globala finansiella systemet stannade av. Nu skulle det nyliberala projektet som pågått sedan 80-talet kraschlanda.
Kapitalismen skakade i sina grundvalar, nu fanns plats för en socialistisk revolution. Att det 70-åriga socialistiska experimentet i Sovjet redan fallit ihop som ett korthus berör han mycket lätt.
Besvikelse. "Förgäves väntade jag på något slags försök från den europeiska arbetarrörelsen och från den svenska att ... förnya sig idépolitiskt." Den socialdemokratiska regeringen ville inte ens ta över ägandet av Volvo. USA missade tillfället att skapa en stor statlig bank. Bankerna hade för mycket pengar, de gav bostadslån till folk som inte kunde betala. Det i sin tur berodde på att "lönerna halkat efter i årtionden". Amerikanarna konsumerade för lite (!).
Greider är filosof och poet, inte ekonom, det bör sägas till hans försvar. Han hyllar marxismens grundidé om ständig tillväxt.
Men han är lika entusiastisk för Romklubbens rapport Tillväxtens gränser, som kom 1972. "Tanken att det var just fortsatt hög tillväxt som skulle göra den sociala jämlikheten möjlig avfärdade de som en myt: kapitaltillväxten vidgar i själva verket klyftan mellan rika och fattiga."
Idé- eller ett klassparti
Greider är klassmedveten, han kritiserar att socialdemokratin har gett upp klasskampen. På många sidor diskuterar han vem som är "arbetarklass", men jag lyckas inte förstå honom där. Naturligtvis är han mycket missnöjd med sitt parti.
"Svensk socialdemokrati är idag varken ett idé- eller ett klassparti". Alla fackliga krav stöder han helhjärtat. Hög a-kassa är bra, det ökar individens frihet (att slippa söka nytt jobb?) Det uppehåller en allmänt hög lönenivå och kan bidra till kortare arbetstid. Den offentliga välfärden måste byggas ut, många behov återstår.
För Göran Greider är jämlikhet ett värde överordnat allt annat. "I praktiken innebär det första steget på den vägen att de progressiva skatterna återigen tillåts stiga, så att de högsta inkomstskikten helt enkelt berövas disponibla inkomster."
Nästa skylt på vägen lyder: Demokratisk planhushållning. Jag har svårt att dela denna starka tro på politikernas förmåga att styra ekonomin. Tyvärr klarar inte heller hans idealsamhälle sig utan en fungerande Marknad. "Men på vissa områden bör marknadsmekanismen helt enkelt portförbjudas ... som socialförsäkringar, skola, utbildning, vård och omsorg."
Nolltillväxt och reparationskultur
Greider har också idéer som tilltalar mig starkt: "Mogna industrikapitalistiska samhällen borde, för planetens skull, behöva gå in i ett tillstånd av nolltillväxt."
Han tänker sig en reparationskultur i stället för att ständigt köpa nytt. Att vi skulle kunna odla mer av vår egen mat kommer inte stadsmänniskan Greider att tänka på. "...ransonering av koldioxidutsläppen, där varje medborgare får ett konto att förbruka." Varför inte?