Lars Tobissons bok om Gösta Bohman känns för mig som ett sakligt porträtt av den gamle moderatledaren. En beskrivning av både människan och politikern. Och det är skrivet av en person som varit med nästan från början när Gösta Bohman gjorde verklig entré på den nationella politiska arenan.
Lars Tobisson har varit partisekreterare i Moderaterna, han har varit partiets viceordförande och han var gruppledare för de moderata riksdagsledamöterna när Gösta Bohman satt i regeringen som ekonomiminister 1976-78 och 1979-81.
För många av oss som blev aktiva i politiken under 1970-talet var Gösta Bohman en politiker som vi beundrade. Och det var till stor del hans tal, hans artiklar och uttalanden som påverkade våra åsikter. När han höll sina tal kändes det inte som om han talade om vad vi skulle tycka. Istället klädde han i ord de åsikter vi redan hade. Vi kände oss bekräftade och vi fick en samhörighet med det parti han ledde.
Det är en lustfylld upplevelse att läsa Lars Tobissons bok. Mycket av det Tobisson berättar känner man igen.
Gösta Bohman var unik som partledare och han gick på ett unikt sätt hem hos väljarna vilket gjorde att han blev populär också i stora grupper icke-moderater.
När jag läser boken om Bohman häpnar jag över likheterna mellan Gösta Bohman och Ronald Reagan. Båda kom in den nationella politiken i åldrar då de flesta politiker brukar fundera på att sluta. Båda utmärkte sig också genom att vara väldigt skrivande, trots assistenter och medarbetare stod båda dessa herrar för större delen av innehållet i de tal de levererade och de artiklar och brev deras namn stod under. Båda hade också en förmåga att låta tungan löpa lite väl snabbt då en och annan groda formulerades som skulle betytt slutet av karriären för vilken annan politiker som helst. Reagan kallades ibland för ”teflonpresidenten” eftersom inget fastnade på honom. Denna beskrivning hade passat också Gösta Bohman. Både Reagan och Bohman dömdes ut av media och förståsigpåare innan de intagit sina politiska befattningar. De var för gamla och de var för mycket höger. Fel, fel, fel.
Jag är en av dem som tror att det finns vissa grundregler som måste uppfyllas för att demokratin och det politiska spelet mellan medborgare, förtroendevalda och regering ska fungera. En sådan regel är att en politiker måste ha en ideologi, en övertygelse om vad som är rätt och fel, om vad som är bra och dåligt. Också Gösta Bohman var av denna uppfattning. Lars Tobisson citerar honom i ideologifrågan i sin bok:
”Men varken den politiska debatten eller de politiska partierna kan avideologiseras. Det krävs en enhetlig grundsyn på samhällets uppgifter och på människans förhållande till samhället. Ideologin är vår kompass i orienteringen i verklighetens snårskog.”
Så tyckte Gösta Bohman. Och det är många som delar denna uppfattning. Ett parti utan ideologi är som att orientera utan kompass…
För oss som är tillräckligt gamla för att kunna jämföra Moderaterna som det största borgerliga partiet under Gösta Bohman och Moderaterna idag som det största borgerliga partiet under Fredrik Reinfeldt är Lars Tobissons bok mycket intressant.
Skillnaden mellan förr och nu är på vissa områden väldigt stor. På andra inte och på vissa borde det inte vara det. Lars Tobisson beskriver i boken hur Gösta Bohman ansåg det som angeläget att han bjöd hem nyvalda ledamöter i riksdagsgruppen på middag i sin privata våning. Mycket uppskattade tillställningar för de nyvalda och ett visande av respekt från partiledarens sida mot sina nya medarbetare. Efter hand som det gick bättre för Moderaterna och antalet nya blev fler räckte lägenheten inte till. Det fanns de som menade att nu kunde traditionen inte fortsätta. Men det kunde den. Gösta Bohman ökade antalet middagar så att han fick en chans att träffa alla. En reflektion jag inte kan undgå att göra är att under de fyra år jag hade förtroendet att sitta i Riksdagen kunde partiledaren inte ens avsätta tid för att sitta ner med de nya för en kopp kaffe. Tiderna förändras.
När Ulf Adelsohn efterträdde Gösta Bohman som partiledare kunde den gamle inte låta bli att ge några som han tyckte faderliga råd:
”Som partiledare blir du partiets skylt utåt. Partiledaren måste vara trovärdig. Han måste kunna tala med bönder på bönders vis och med lärde å latin. Var ödmjuk! Lyssna också till dem som säger sådant du inte vill höra!”
Lars Tobissons bok är läsning som kan rekommenderas till alla intresserade av svensk samhällshistoria. Men också till dagens politiker som är självständigt tänkande individer och kanske framför allt till de politiker som borde vara det.