Ostindiefaren Gotheborg började som en något storslagen men smått galen idé för mer än tio år sedan, efter det att kvarlevorna från föregångaren lokaliserats på havsbotten en bit utanför Göteborg. 500 miljoner kronor, åtskilliga hinder på vägen och otaliga arbetstimmar därefter har vad som började som en idé hos en driftig människa gett upphov till rubriker världen över, bidragit till att marknadsföra ett mycket litet land i norr och gett Kinas president en anledning till att besöka Sverige.
I kölvattnet av ostindiefaren har storpolitiken plötsligt dykt upp och skeppet är inte längre bara en dröm som besannades för de entusiaster som varit med på hela resan utan även en del av den internationella politiska arenan.
Den kinesiska presidenten, Hu Jintao, är president för ett land med drygt 1,3 miljarder invånare. Kung Carl XVI Gustav är statsöverhuvud i ett land med drygt nio miljoner medborgare, varav nästan 1 miljon har flyttat hit. Båda länderna har naiviteten på dagordningen, men av helt olika anledningar. Sverige har erkänt och arbetar för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Kina är i det avseendet ett av världens mest kritiserade nationer. Kina vill ha utveckling och välstånd och hela västvärlden vill ha en del av den kinesiska marknadens lyckokaka. Genom en människans idé att bygga en fullskalig modell av ostindiefararen och segla denna till Kina tur och retur har kanaler för kommunikation, handel och utbyte skapats mellan dessa så vitt skilda länder som annars sannolikt hade tagit år att bygga upp, om det ens hade varit möjligt.
Även om det sannolikt inte var tänkt så för början, representerar ostindiefararen Gotheborg kvittensen av vad en människas idé kan utvecklas till om den åtföljs av hängivenhet, passion och övertygelse.
Mer än något annat visar ostindiefararen att allt är möjligt, att det går att åstadkomma någonting, och är det inte det som drivkraften för politik handlar om? Att ha en vilja till att vilja bidra, åstadkomma någonting för samhället i stort, göra allt lite bättre. Att stundom våga tro på kanske i andras ögon lite galna idéer, att dra upp riktlinjer för framtiden dock utan att förlora den historiska förankringen och skapa möjligheter för människor att göra det bästa av sina liv. Ostindiefararen kom att utvecklas till så mycket mer än en fullskalig modell av ett skepp som en gång fans.
Att Kinas president var på statsbesök i Sverige var, som politisk handling sett, historiskt. Det var det första kinesiska statsbesöket någonsin. I en tid då vissa internationella relationer, så som den mellan Ryssland och EU, präglas av allt mer tillrättalagda tongångar som pyr under ytan är manifesterade relationer med Kina ett välkommet inslag. På frågan om företrädare för Sverige verkligen skulle ta emot företrädare för ett land som inte erkänner de mänskliga rättigheterna svarade näringsminister Maud Olofsson att kommunikation är det bästa medlet för förändring. Och hur skall vi kunna kommunicera utan de rätta kanalerna? Ostindiefararen kom omedvetet att i sitt kölvatten placera Sverige på den kinesiska kartan över världen på ett sätt som måhända inte annars hade varit möjligt. Politik återkommer i såväl stort som smått, ibland där man minst anar det. Ringarna på vattnet efter ostindiefararen är många.