Det absolut viktigaste för att Gotland skall vara en levande och modern ö och inte bara en ö i Östersjön är fungerande förbindelser mellan Gotland och fastlandet. Bland de två alternativ som finns, flyg och färja, utgör färjeförbindelsen den absoluta stommen i infrastrukturen som förbinder Gotland med fastlandet. Det ska vara enkelt att resa till och från Gotland och därtill måste det kunna göras till en kostnad som är rimlig, vilket i detta sammanhang betyder för ett belopp understigande den nivå där resekostnaden blir en parameter att ta hänsyn till vid övervägande att resa till eller från Gotland.
Detta är vad som krävs för att Gotland ska vara en levande och modern ö. Detta är vad man har misslyckats med för närvarande.
För femte gången på två år höjde Destination Gotland färjepriserna med tio procent den 28 mars i år. En höjning som drabbar såväl gotlänningar som fastlänningar och som medför att en resa under högsäsong för en vuxen person kan kosta nästa 600 kronor. Destination Gotland motiverar sin höjning med stigande oljepriser och att nuvarande avtal stipulerar att Destination Gotland ska stå för hälften av kostnaderna för oljeförbrukningen.
Det kan bara konstateras att staten har förhandlat bättre än Destination Gotland vid förhandlingsbordet.
Ett lättillgängligt Gotland handlar inte endast om att stimulera turistnäringen. Täta förbindelser från två olika hamnar är även av stor och central vikt för alla de transporter som sker till och från Gotland via färjetrafiken. En återkommande retorik i de politiska frågor som berör skillnaden mellan stad och landsbygd är argumenten kring att hela landet ska leva, betydande att det ska vara lika möjligt att leva dagens liv på landsbygden som i staden.
Gotland och de nordligaste delarna av Norrland representerar ytterligheterna i denna diskussion, eller de områden som prövar regeringens föresatser beträffande detta ställningstagande bäst.
2017 ska dagens avtal beträffande färjetrafiken mellan fastlandet och Gotland förhandlas om. Gotland kan dock inte vänta till dess. Om regering och riksdag verkligen vill att Gotland ska leva, och då året runt och inte bara under Almedalsveckan, måste de tillförsäkra att det går att ta sig till och från ön enkelt, billigt och året runt. Detta kräver statliga medel och att risken för ökade kostnader, utom operatörens kontroll, för driften av färjetrafiken inte belastar operatören, och därmed också i sista hand resenärerna, i den utsträckning som det gör i dagsläget.
En fungerande infrastruktur över hela landet tjänar hela landet på. Till sist handlar det om att tillvarata hela landets resurser och tillgångar, inte bara att människor ska kunna bo där de alltid har bott eller vill bo.
Vad gäller förutsättningarna för det gotländska näringslivet, jordbruket och möjligheterna att leva och bo på Gotland är frågan om det finns någon enskild fråga av så grundläggande betydelse som färjeförbindelserna och färjetrafiken. Om inte Gotland ska bli en ensam ö i Östersjön är det hög tid för öns politiker att göra gemensam sak och driva frågan på riktigt.
Mötet i början på veckan med infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd, för vilket med all sannolikhet färjetrafiken stod på dagordningen var en början men förhoppningsvis inte hela planen. Gotland har alla förutsättningarna för att erbjuda ett modernt liv i en unik miljö. Under förutsättning att man kan ta sig till och ifrån ön, vill säga. Det är dags för öns politiker att kavla upp armarna och få Stockholms uppmärksamhet.