LIBERAL KOMMENTAR
Så kom då äntligen det besked vi väntat på så länge. Upphandlingen av Gotlandstrafiken är i hamn och det med positiva förtecken för oss som bor här ute. Trots lokala olyckskorpar. På sikt kommer det att innebära förändringar av tonnaget när den första LNG-drivna färjan sätts i drift. Man kan ana att konkurrensen från de två andra anbudsgivarna inte var särskilt svår med de förutsättningar som gällde. Oryggliga krav på oförändrad turtäthet, kapacitet, lämpligt tonnage och på sikt förändring av driftsformen, var säkert orsaken till att Destination Gotland till slut var den ende anbudsgivaren som garanterade en långsiktig och hållbar trafiklösning. Att operatören nu får stå för en större bränsleprisrisk kommer säkert att snabba på anskaffningen av nästa generations färja. Det skulle inte förvåna om rederiet redan har signerat kontraktet mot kineserna (?) enligt de presenterade skisserna som redovisats tidigare.
Kopplingen var uppenbar till vad som därefter kom att diskuteras i fullmäktige efter Åke Svenssons (S) inledande positiva besked från talarstolen. Regionens ekonomi och problemet med att behålla och om möjligt öka antalet arbetande och boende på ön är väsentlig för oss alla. Att färjetrafiken och dess bemanning huvudsakligen kommer att ske från ön innebär i snitt cirka 400 årsanställda för att kunna leverera transport av 1,6 miljoner passagerare, 480 000 bilar plus 714 kilometer längdgods. Trafiken 2017-2027 ska bedrivas med minst tre färjor till ett fast pris 498 miljoner enligt Trafikverkets avtal.
En fråga återstår obesvarad. När kommer statsmakterna att betrakta Gotlandstrafiken som en del av den svenska infrastrukturen? Och resurs- och kostnadsmässigt hanteras på samma villkor som broar och färjor i övriga delen av vårt avlånga land? Det är nu kanske dags att – oavsett kulör och innehåll i riksdagens kammare i höst – ta ställning till den frågan.
Till att börja med får vi glädja oss åt att Gotland till slut tog hem sin egen trafik till ön till.