För drygt två år sedan begicks ett tragiskt och helt onödigt mord på Gråbo. Det fick Svenska Kyrkan att omedelbart reagera - och agera. Röda Korset ville finnas med. Kommunen likaså.
Den 17 februari 2009 inbjöd dessa tre tillsammans med Polisen till en samtalskväll om hur vi gemensamt kunde hjälpas åt för att ingjuta trygghet och ta ett samhällsansvar på Gråbo.
Kvällen utmynnade i att Röda Korset, kyrkan, polisen och kommunen tog på sig ett gemensamt ansvar för att jobba vidare. Och det har vi gjort. Omedelbart anslöt sig några frivilligorganisationer, fler har successivt kommit till. Idag är det 18 stycken som bekräftat att de på olika sätt vill stötta en gemensam satsning på Gråbo.
Den stora frågan har varit att hitta en lämplig lokal. Vi har tittat på några stycken. När vi i månadsskiftet maj/juni 2010 fick tips om före detta Folktandvården, kände vi att vi hittat rätt. Röda Korset hade många samtal med tjänstemän och politiker i förra majoriteten och samtalsklimatet var ömsesidigt omvittnat mycket gott.
I slutet av sommaren var vi övertygade om att en uppgörelse låg nära i tid. Vi hade då konstaterat att den bästa strukturen för vårt Gråboprojekt, var att Visby Stadsmission tog ansvar för fastigheten och att Röda Korset tog på sig att driva själva projektet. Alla nödvändiga interna beslut fattades inom våra led och allt var frid och fröjd.
Så kom valet och Gotland fick en ny majoritet. En majoritet som i valrörelsen med pukor och trumpeter deklarerade sin vilja att satsa på Gråbo. De var till och med beredda att med kommunala medel öppna ett medborgarkontor. Det kunde vi läsa i tidningarna några dagar före valet.
Så snart det lät sig göras, hade vi i olika sammanhang möten med den nye kommun- (numera region) styrelsens ordförande. Inga orosmoln i sikte. Vi fick ett tydligt klartecken på att Gråboprojektet måste lösas - det var viktigt. Och det har vi hört nu i tre månader utan att få ett enda konkret förslag på HUR det skulle gå till.
En upprepning av de möjliga lösningar vi redan tidigare diskuterat med den förra majoriteten, men inget tydligt besked på vilken lösning de ansåg vara den bästa. 3,5 miljoner totalt för köp och iordningsställande var det belopp Stadsmissionen kunde ställa upp med. Det gjorde vi ingen hemlighet av.
Vi har inte heller fått se något värderingsintyg på hur kommunen kom fram till att 2,6 miljoner är rätt pris. Inget besiktningsprotokoll heller. Därför fick vi hjälp av en av våra partners att få fastigheten besiktigad. Och det var väldigt mycket som behövde åtgärdas enligt den sakkunskapen. 3 - 3,5 miljoner beräknades upprustningen kosta.
Därmed var det uteslutet att betala 2,6 miljoner för att förvärva huset. Det har vi varit tydliga med, i samtal och i brev.
Men ett köpekontrakt på 2,6 miljoner var just det som Stadsmissionen, efter beslut i regionstyrelsen, erbjöds. "Inget kompispris" säger Åke Svensson. Därmed visade regionen sin tydliga inställning till de som bäst behöver samhällets stöd, de som skulle må väl av att ha en mötesplats enligt väl fungerande Kupan-modell. De är inte Åke Svenssons kompisar.
Och inte bara det: med beslutet visade regionstyrelsen också sin inställning till de 18 organisationer och ideella krafter som varit beredda att binda sig för tre års engagemang för att under den tiden utveckla långsiktiga verksamhetsformer.
Vi beräknar att insatsen är värd 10 miljoner förutom alla insatser från frivilliga. Men det har inget värde i regionstyrelsens ögon - man har inte ens varit intresserade av att få en presentation av projektet. Däremot vill man tjäna pengar på det. 1,2 miljoner i vinst utgör skillnaden mellan bokfört värde (1,4 miljoner) och erbjudet pris (2,6 miljoner).
Den människosyn som detta i grunden speglar kan jag aldrig någonsin acceptera. Oavsett färg på den politiska majoriteten.
Tar vi inte hand om dem som behöver hjälp med social vardaglig kontakt och annat samhällsstöd, bygger vi ett känslokallt och omänskligt samhälle med växande klyftor människor emellan. 18 organisationer har förgäves försökt motverka detta.