Gränsen mellan frihet och tyranni
South Korean President Roh Moo-hyun, left, shakes hands with North Korean leader Kim Jong Il after exchanging a joint reconciliation pact in Pyongyang, North Korea, Thursday, Oct. 4, 2007. The leaders of North and South Korea pledged in the reconciliation pact Thursday to finally seek a peace treaty to replace the Korean War's 1953 cease-fire and expand projects to reduce tension across the world's last Cold War frontier.(AP Photo/ Korea Pool via Yonhap) **KOREA OUT**
Foto: Fotograf saknas!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nordkorea och Sydkorea, formellt i krig sedan 1953 då man enades om eld upphör, har nu, till omvärldens häpnad och glädje, kommit överens om att samarbeta på en rad områden. Ordet samarbete har ju annars saknats i det nordkoreanska ledargarnityrets vokabulär. Men nu skall ett sådant komma till stånd.
Det viktiga är förstås att de internationella överenskommelserna kring Nordkoreas kärnvapenprogram också skall gälla, men även andra betydelsefulla åtgärder för avspänning skall vidtas. Exempelvis skall man öppna gränserna för godstågstrafik och bygga gemensamma anläggningar för skeppsbyggeri. Sedan finns sådana rörande symboliska gester som att man skall skicka en gemensam hejarklack till OS i Peking 2008.
Allt som allt är det dramatiska steg som nu tas. Vissa saker kan tyckas självklara två länder emellan som en gång varit en hel nation, men historien är ibland lynnig. Gränsen mellan Nord- och Sydkorea hör till jorden skarpaste gränser mellan två olika samhällssystem. Eller mellan frihet och tyranni.
En sak skall man dock veta: Den sydkoreanska ledningen har sannolikt ingen starkare önskan att återförenas med sin nordliga granne i ett enda slag. Anledningen är att man har noterat hur det gick för den öst-västtyska återföreningen.
Östtyskland visade sig vara så nergånget att det slukade enorma resurser från västsidan. Den åderlåtning den västtyska ekonomin blev utsatt för under åren efter återföreningen är ingenting som lockar de sydkoreanska ledarna, varför man antagligen kan förvänta sig en mer distanserad hållning från deras sida. Att över huvud taget ha en dräglig granne är nog vad de nöjer sig med i detta läge.
I händelse av någon slags nordkoreansk kollaps kommer man att vara noga med att inte dras in i den alltför intimt, utan ändå hålla en viss distans och söka någon slags internationellt lösning. Först därefter, när landet kommit något så när på fötter, kommer man vilja tala om återförening. I fall en sådan plan håller pall för det folkliga tryck som kommer att uppstå.
Men sådana scenarier ligger förstås långt fram i tiden. Det väsentliga för stunden är att den nuvarande processen får rörelseenergi framåt. Det som sker är trots allt inte bara historiskt utan kan även betyda skillnaden mellan fred och kärnvapenkonflikt. Nordkorea har hitintills intagit rollen som en världspolitisk psykopat armerad med massförstörelsevapen. Det är en karaktär världssamfundet kan vara utan, och den sydkoreanska regimen förtjänar allt stöd den kan få i sin roll som terapeut i detta känsliga läge.