Gratis riskerar att göra allt billigt
En av den borgerliga regeringens omedelbara kulturpolitiska åtgärder då den tillträdde var att slopa den fria avgiften för vuxna på landets statliga museer.
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och nu ett år efter att avgifterna för vuxna återinförts kommer uppgifter som alla går i samma riktning: museerna har tappat besökare. Sammanlagt är det en och en halv miljon färre som besökt ett museum under förra året än säsongen före.
Det är förstås mycket. Och säkerligen kommer nog röster att höjas - inte minst från museiledningarna själva - för att reformen skall slopas. Men kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth är bestämd: Vuxna ska betala för sig även i fortsättningen.
Och det är bra att hon står fast vid vad man beslutat, trots att hon knappast lär vinna någon popularitetstävling på det. Kulturministern värnar nämligen museiväsendet mot trivialisering.
Det som är gratis blir till slut trivialt. De avgifter som återinförts täcker naturligtvis inte museernas omkostnader, inte ens tillnärmelsevis Men de signalerar att det rör sig om något värdefullt. Tas den symboliska kostnaden för individen bort signaleras det motsatta - att ett museibesök eller inte är något strunt samma. Något värdelöst, för att hårdra det. Men innehållet i våra museer är något av det värdefullaste vi har i Sverige.
Kulturen är speciell. Det är ingen marknad som andra. Men det betyder inte att den är helt okänslig för kostnadslogik heller. Ingen serviceinstitution mår bra av att inte ha några som helst kommunikationskrav på sig gentemot den omgivning den förväntas vända sig emot, och museiväsendet är inget undantag. Varför skulle i längden museistyrelserna anstränga sig för att frambringa högkvalitativa utställningar om folk ändå släntrar in hur och när som helst för att slå ihjäl lite tid? Besökssiffrorna kommer att vara höga oavsett.
Det är inget märkvärdigt i att dessa siffror gått ned under året. Det vore snarast märkvärdigt om det motsatta inträffat. För det är klart att folk utnyttjar det som är gratis. Eller rättare sagt, service som verkar vara gratis men där kostnaderna för den enskilde är osynliga. Nu får museerna återigen känna trycket av att behöva anstränga sig för att få folk att kliva över den tröskel en inträdesavgift är. Och besökarna återigen känna att de har rätt att kräva kvalitet i det som förevisas.