När det grekiska parlamentet med 155 röster mot 138 godkände regeringens åstramningspaket gick en lättnadens suck över världens finansmarknader.
Risken för en nygammal finanskris är, i alla fall tillfälligt, över. För Grekland är situationen dock fortsatt allvarlig. De nödlån som nu kan betalas ut löser inte krisen, de förhindrar den totala kollapsen.
Även om sparpaketet genomdrivs till punkt och pricka kommer statsskulden fortsätta att öka. Fortfarande 2015 beräknas budgetunderskottet uppgå till någon eller några procent av BNP.
För att ge Grekland en realistisk chans att komma på fötter igen, måste delar av skuldberget skrivas av under ordnade former, kanske redan nästa år. Detta kommer dock att leda till stora förluster för de banker och kreditinstitut med stora intressen i Grekland.
Men när Grekland nu har tagit sitt ansvar och röstat igenom ett stort åtstramningspaket (ovanpå de stora nedskärningar som redan har gjorts), är det inte mer än rimligt att omvärlden i sin tur ställer upp. Först handlar det om att betala ut nödlånen, sedan om att vara beredd att återkapitalisera de banker som riskerar stora förluster vid en grekisk skuldnedskrivning.
Om det är rätt eller fel att hjälpa banker som medvetet tagit stora risker i ett skakigt Grekland har i raskt takt blivit irrelevant.
Principerna får ta ett steg tillbaka den här gången. Ett land i ruiner och en global kreditfrossa värre än den som drabbade världen hösten 2008, är det ingen som önskar sig.