LIBERAL KOMMENTAR
Miljöpartiets kongresser är kända för att vara tillställningar där vad som helst kan hända. Visst var en del sig likt när partiet i helgen samlades i Göteborg. MP-veteranen László Gönczi var på plats och passade på att i stället för höjda lärarlöner kräva sänkta löner för alla i syfte att minska konsumtionen. Och som alltid fick ombuden igenom skrivningar som får partiledningen att skruva på sig, denna gång genom krav i valmanifestet på ett nytt ekonomiskt system utan tillväxt.
Med samtidigt har mycket förändrats. Partisekreteraren Anders Wallner talade om hur väljarna inom några år kommer att betrakta MP som ”samhällsbärande”. Kanske ska det ses som önsketänkande, men partiet har under de senaste åren kunnat uppvisa konkreta resultat i många av sina hjärtefrågor – från europeisk fiskepolitik till den migrationspolitiska överenskommelsen med Alliansregeringen.
Samtidigt har andra gamla profilfrågor kastats överbord. Allra tydligast är det i friskolefrågan. I valmanifestet argumenterar partiet för att företag med vinstsyfte, oavsett pedagogiska idéer och kvalitet, inte ska få driva skolor.
Visserligen finns fortfarande röster inom partiet som talar för mångfaldens betydelse för att ge alla barn en likvärdig start i livet. Men för de allra flesta miljöpartister tycks det vara viktigare att sätta stopp för dagens friskoleföretag, trots konsekvenserna för valfriheten.
I andra sammanhang talar MP om att svenska elever inte ska vara försökskaniner i fler skolpolitiska experiment. Ändå är man beredd att sjösätta ett eget, som får tidigare skolpolitiska reformer att blekna.
Det är utan tvivel en hållning som kan kosta MP väljare, allteftersom ställningstagandet sjunker in. För många väljare är MP fortfarande det mångfaldsvänliga parti det var fram tills för något år sedan.
Men förändringen märks också i hur MP fallit in i en ny anti-Alliansen-retorik, som för tankarna till sossar utan andra idéer än att de vill ha tillbaka regeringsmakten, snarare än till ett parti som vill stå för visionerna i svensk politik. Det gäller inte minst i språkröret Gustav Fridolins favoritfråga, skolan.
Frågan är vad Fridolin skulle göra utan Jan Björklund (FP). Medan utbildningsministern för ett stundtals tröttsamt krig mot kepsar och ”flumskola”, för Fridolin ett snarlikt krig mot en uppdiktad ”katederskola”. Ett begrepp som handlar mer om att markera mot regeringen, än om faktiska skillnader i åsikterna om exempelvis lärarnas ställning eller det pedagogiska innehållet i förskolan.
Miljöpartiet måste slå vakt om det som gjort partiet framgångsrikt – kombinationen av miljöengagemang, feminism och frihetlighet, samt positionen mellan höger och vänster – och inte sälja ut allt detta i sin iver att få ministerposter i en S-regering.