Grönt val mellan höger och vänster
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Partihistoria kan och bör ifrågasättas. Exempelvis kan det tyckas osannolikt att Ohlin inte tidigare varit inblandad i ordförandediskussionerna, utan helt oförberedd tackade ja och åkte från golfbana till kongress. På samma sätt borde Socialdemokraterna göra upp med den glorifierade myten om Olof Palme, där man gärna ser honom som "känd i hela världen", men glömmer att Palmes värld till stor del bestod av socialistiska diktaturer. Palmes relation till exempelvis USA var erbarmlig.
Till skillnad från flertalet övriga partier är Miljöpartiet förhållandevis fritt från helgon och myter. Att partiets stadgar sätter en maxgräns på nio år för interna uppdrag bidrar självklart till detta.
I realiteten ligger Miljöpartiets gräns inte särskilt långt under det snitt övriga partiledare håller. Göran Persson ledde landet i tolv år. Carl Bildt var partiledare i tretton år, Lars Leijonborg i tio. Men det finns en viktig skillnad: även om partimedlemmarna anser att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gör ett aldrig så bra jobb måste de avgå till våren. Andra partiers ledare tenderar att bytas ut den dag medlemmarna anser sig kunna få och förtjäna något bättre.
Miljöpartiet har professionaliserats och breddats under Wetterstrand och Eriksson. Under den gångna mandatperioden etablerade sig MP som ett reellt alternativ för traditionellt borgerliga liberaler, bland annat på grund av sin frihetliga inriktning i integritetsfrågor.
Nu radar potentiella blivande språkrör upp sig. Gunvor G Ericsson, Åsa Romson och Bodil Ceballos har anmält intresse offentligt. Förhandsfavoriterna Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin har inte gett några besked än.
Miljöpartiets utveckling kan liknas vid varumärket Fjällrävens. Från skäggiga hippies med egenodlade grönsaker, till trendiga innerstadsbor med egenodlade grönsaker på bostadsrättsbalkongen. Det beror ju delvis på partiets egen utveckling, men också på bredare samhällstrender.
Om den utvecklingen kommer fortgå är ovisst, och till stor del beroende av språkrörsvalet. Från Åsa Romson längst till vänster till Mikaela Valtersson längst till höger är klivet långt. Där Valtersson skulle bli en fortsättning på Wetterstrand är Romson snarare en återgång till Per Gahrton.
I andra partier skulle de historiska referenserna dugga tätt. Miljöpartiet har en betydligt kortare historia, och därmed färre ideologiska låsningar. Det är både ett hot och en möjlighet.