Grundlagen och det gotländska oppositionsrådet

Skydd för friheten? Foto: Simon Paulin

Skydd för friheten? Foto: Simon Paulin

Foto: Simon Paulin

Politik2009-09-17 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För en opposition är det viktigt att ta politiska poänger i brist på reella politiska framgångar. Ett exempel på sådan poängtagning är den samlade socialdemokratins ramaskri efter måndagens fullmäktigemöte då Lars Thomsson och den borgerliga majoriteten avslog ett yrkande om krav på meddelarskydd vid entreprenader.
Socialdemokraten Bo Björkman hävdade redan i fullmäktigedebatten att borgerligheten vill ha ett tystare Gotland och Gotlands Folkblads Håkan Ericsson hängde förstås på i protestkören.
Att det handlade om en ny fråga som inte hade varit beredd i sedvanlig ordning och därför kunde avvisas var mindre intressant. Här skulle tas lättköpta politiska poäng.

I själva sakfrågan har dock oppositionen rätt. Meddelarskyddet, det vill säga förbudet för myndigheter att efterforska källan till något som läckt ut till pressen, är en demokratisk viktig princip som även bör gälla i verksamhet som sker på entreprenad.
Redan i dag ställer exempel det borgerligt styrda (inklusive Miljöpartiet) Region Skåne krav på meddelarskydd i policyn för upphandlingar vilket bland annat ger ambulanssjuksköterskor större möjlighet att påtala eventuella brister utan att för den skull riskera att förlora jobbet.

Även på riksplanet finns en diskussion om att ett meddelarskydd bör införas i privat verksamhet som bekostas av skattemedel. Enligt en undersökning som Grävande Journalister låtit genomföra håller en majoritet av riksdagsledamöterna i Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna med om att skyddet för privatanställda är för dåligt.
Det verkar alltså finnas en majoritet för införandet av ett meddelarskydd i privat skattefinansierad verksamhet. Så varför dröjer då regeringen med att agera i frågan? Orsaken är att det krävs en grundlagsändring. En sådan måste nämligen till om meddelarskyddet ska bli lika starkt för all skattefinansierad verksamhet.
Gränsdragningarna vid en sådan grundlagsändring kan dock bli snåriga. Exempelvis måste frågan om meddelarskydd kontra företagshemligheter lösas. Fram till dess att en grundlagsändring införts kan enskilda kommuner förstås skriva in kravet på meddelarskydd vid upphandling. Men det är då att se som avtalsbrott, inte grundlagsbrott, om inte företaget lever upp till sina förpliktelser.

För en alliansstyrd kommun finns också rent taktiska skäl till att ställa meddelarskyddskrav vid upphandlingar. Genom att införa ett sådant krav oskadliggör man ett av valfrihetsmotståndarnas tyngsta argument för varför vi inte ska tillåta privata utförare i det svenska välfärden.
Majoriteten på Gotland har således flera goda skäl att anta ett sådant förslag, även om grundidén i detta fall kommer från motståndarsidan.

Men hur bra grundlagskoll har egentligen de gotländska Socialdemokraterna? När nu socialdemokraten Björn Jansson motionerar i frågan om meddelarskydd vid kommunala entreprenader, och därför höjs till skyarna av den politiska chefredaktören Håkan Ericsson bör man påminna sig om hur kommunfullmäktigeledamoten Jansson uttryckte sig när meddelarfriheten, det vill säga rätten att vända sig till media, sattes på prov under sommarens landshövdingssåpa.
När en enskild tjänsteman på länsstyrelsen använde sin grundlagsskyddade meddelarfrihet och lämnade en inspelning av landshövdingen till lokalradion tyckte Björn Jansson att tjänstemannen betett sig "odemokratiskt".
Varför meddelarfriheten för statliga tjänstemän är odemokratisk medan meddelarskyddet är "en självklarhet" för alla som arbetar inom kommunal verksamhet på entreprenad kan nog bara Björn Jansson själv svara på.