Vi socialdemokrater gick till val bland annat med löftet om en obligatorisk gymnasieskola. Det är ett löfte jag är mycket stolt över och också mycket glad över att det stod sig genom förhandlingarna med Miljöpartiet. På dagens arbetsmarknad är slutfört gymnasium det viktigaste vaccinet för en god start i vuxenlivet och mot arbetslöshet och ohälsa.
Mats Linder (GA 14 september) förefaller se det helt annorlunda och förordar lösningar vid sidan om för de ungdomar som ”totalt har kommit på kant med skolan”.
Jag tycker det resonemanget känns ganska grunt. Borde vi inte börja i andra änden? Varför kommer en del elever ”på kant med skolan”? Vad kan vi göra för att så inte ska bli fallet? Hur bygger vi en kunskapsskola, där färre blir skoltrötta och ingen faller igenom och hoppar av?
Jag är en varm anhängare av det livslånga lärandet, men möjligheten att vidareutbilda sig genom hela livet ska inte ersätta den kompetens så många som möjligt bör förvärva redan i ung ålder. Kompletterande studier ska vara just kompletterande.
Jag träffar ständigt mängder med arbetsgivare, såväl privata som offentliga, och oavsett bransch är de rörande överens om att de vill ha kompetent arbetskraft.
I den ekvationen - oavsett teoretisk eller praktisk inriktning - är gymnasiekompetens oerhört viktig, inte minst sett till det de flesta av oss önskar oss, att arbetsmarknaden ska bli mer dynamisk och fler människor våga byta jobb. Vem vågar byta sysselsättning om hen har en speciallösning, enkom för att hen kommit ”på kant med skolan”? Vi kan bättre än så!
Svenska ungdomar behöver rustas bättre för framtiden. För att få goda liv, där de kan försörja sig och förverkliga sina drömmar, men där de också kan stå sig i en alltmer globaliserad värld. Skolan ska utjämna livsvillkor och ge nycklarna till kunskap. Obligatorisk gymnasieskola är en viktig hållplats på den färden.