Hägglund i delikat balansgång

Politik2009-02-02 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Religion och politik har genom historien tidvis nästan varit ett och samma. Kyrkans inflytande över maktens korridorer genom århundradena är väldokumenterat. I västerländska sekulariserade samhällena har det inflytandet minskat rejält, medan i andra delar av världen är de två alltjämt intimt förknippade. I dagens politiska Sverige är det endast kristdemokraterna av riksdagspartierna som har en uttalad religiös värdegrund. Och de står allt skakigare och skakigare i riksdagshuset.

Under hösten knappade alliansen in allt mer på det tidigare markanta försprång som oppositionen hade enligt de väljarundersökningar som genomfördes. Det senaste redovisade försprånget för oppositionen på 5,7 procentenheter är hanterbart och visar att valet 2010 är långt ifrån över. Men för att behålla makten behöver alliansen kristdemokraterna och det kan bli ett problem.

Med 4,4 procent ligger kristdemokraterna farligt nära 4-procentsspärren till riksdagen och det är ingen vild gissning att debatten om könsneutrala äktenskap bär en stor del av ansvaret för det tappade förtroendet. Schismen mellan partiet och väljarna blev där tydlig. Kristdemokraterna har lockat såväl konservativa borgerliga väljare som de med en mer religiös förankring som helhjärtat ställer upp på partiets abortmotstånd. Kruxet är att medan Hägglund har försökt saxa fram i debatterna utan att förlora någon grupp har ingen blivit nöjd. Fortsätter han på nu inslagen väg är risken stor att han 2010 får stå ensam och utanför makten. Han riskerar även att dra hela alliansen med sig i fallet. Situationen är precis så allvarlig som den framstår och Reinfeldt borde vara oroad.

Hägglund är inte ensam om att finna balansgången mellan religion och politik svår. I förra veckan lyfte påven bannlysningen av det katolska prästbrödraskapet S:t Pius X. Beslutet är kontroversiellt eftersom prästbrödraskapet är känt för att förneka förintelsen och vara politiskt hemmahörande bland högerextremisterna. Påven må försvara sitt beslut, som han fattade enligt egen utsaga efter en uppenbarelse från den heliga anden, och anse det religiöst motiverat, men politiskt visar det att Benedikt XVI är i total avsaknad av den politiska fingertoppskänsla som kännetecknande hans föregångare, Johannes Paulus II. Att öppna armarna på det sättet för förintelseförnekare är näst intill politiskt självmord. Oavsett vad den heliga anden har sagt.

Att förena religion och politik är inte lätt. Politiken får inte bli för religiös och religionen får inte bli för politisk. Därmed inte sagt att det är en omöjlig uppgift, men det kräver eftertänksamhet och en finkänsla som för närvarande varken Hägglund eller påven behärskar till fulländning. Hägglund låter stundvis religionen stundvis politiken få företräde utan någon röd tråd, till priset av hans väljare. I frågan om könsneutrala äktenskap var det uppenbart att hans väljare inte stod bakom den hållning som partiet intog som den eviga bromsklossen. Det politiskt smarta draget hade varit att visa på progressivitet och framhålla det kärleksfulla, inte fördömande budskapet i religionen. Men Hägglund fegade ur i sitt ledarskap.

Att hitta ett förhållningssätt som trovärdigt förenar dagens politiska sakfrågor med partiets religiösa värdegrund är centralt för Hägglund. Annars riskerar han att reduceras från en del av en dynamisk allians till en politisk relik som ingen längre är intresserad av. Och priset, regeringsmakten, är högt.