Halal-tv - naivt men hårdsmält
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är inte så mycket programinnehållet som väckt kontrovers. Det i sig är ytligt, förenklande och luddigt - nästan barnsligt, om man ser till ämnenas allvar. Påståenden som "de rika blir rikare och de fattiga fattigare" yttras som vore de självklarheter. Och när klassklyftorna skall undersökas nöjer man sig med ett par lättsinniga intervjuer i rika Danderyd och invandrarförorten Alby.
Det är heller inte själva programidén som väcker ont blod. SVT har en tradition av program om och av minoritetsgrupper, som homosexuella ("Böglobbyn") och handikappade ("CP-magasinet"). Att spegla muslimska perspektiv på olika samhällsfrågor, vilket man får förmoda är ambitionen, är ett intressant tilltag.
Valet av Cherin Awad som programledare kan kanske diskuteras. I SVT:s Existens har hon tidigare försvarat stening av otrogna. Programledarna är samtliga tjejer, beslöjade och beskrivs som djupt troende. Vart tog de muslimska männen och det sekulariserat muslimska perspektivet vägen?
Men det första inslaget förvånar snarare genom sitt okomplicerade anslag. Det är naivt, fnittrigt, nervöst. Ungdoms-TV snarare än Halal-TV. Först när debattören Carl Hamilton skall intervjuas hettar det till. Två av programledarna vägrar ta honom i hand, av religiösa skäl. Och Hamilton blir fly förbannad.
Reaktionen är förståelig. Att inte ta en person av det motsatta könet i hand anses kanske respektfullt i somliga muslimska kulturer.
Men i Sverige är kutymen annorlunda. Att bestämt avvisa en framsträckt hand uppfattas inte som ett tecken på respekt utan en skymf - avståndstagande snarare än distans.
Seder kan variera mellan olika kulturer, och därför uppstår ofta olyckliga missförstånd i mötet mellan personer med olika bakgrund. Men när Khadiga El khabiry och Cherin Awad vägrar skaka Hamiltons hand föreligger inget missförstånd, åtminstone inte från programledarnas sida. De är svenskar, födda och uppvuxna här. De har valt andra seder och bruk än de traditionellt svenska utifrån sin religiösa övertygelse.
Den till synes harmlösa incidenten illustrerar ett samhälles behov av ett gemensamt språk. Inte enbart ett talat, utan ett moraliskt.
Pernilla Ouis, biträdande lektor i humanekologi vid Malmö Högskola och muslimsk konvertit, berättar om en muslimsk man som tar kvinnor i hand därför att denna eventuella synd är betydligt mindre än synden att förolämpa en medmänniska. Exemplet visar att det ofta är möjligt att överbrygga kulturella motsättningar, om viljan finns.
Men när den viljan inte finns, när minoriteter insisterar på ett moraliskt språk som inte är begripligt för de flesta, då är kulturkrocken oundviklig.