Den stundande valrörelsen inspirerar de politiska partierna att skriva insändare för att föra ut sitt budskap. Ofta imponerande uppräkningar av allt bra man vill göra om man bara får chansen. Om man tar debatt blir det strax mer upplysande.
Jag har ett par insändare från GT framför mig, en underskriven av Vänsterpartiet Gotland, och en av ett par moderata riksdagsmän. Båda handlar om arbetstidsförkortning. Sen länge har även Miljöpartiet aktivt sökt sätt att korta arbetstiden.
Teknisk utveckling
Under 1900-talet sänktes arbetstiden i flera steg. Det var naturligt. Den tekniska utvecklingen gjorde att industrin kunde producera mer och mer med mindre mänskligt arbete.
Men under flera decennier nu har åtta timmars arbetsdag varit normen, trots fortsatt rationalisering. Vilket naturligtvis betyder att färre människor får plats i arbetskraften. Fler blir arbetslösa.
Moderaterna menar att svenskarna måste arbeta mer, höja pensionsåldern till exempel, för att klara resurserna till välfärden. En sänkning av arbetstiden skulle kräva många fler anställda i skolan och vården.
Med sex timmars arbetsdag som Miljöpartiet vill ha skulle det behövas 500 heltidstjänster till i vård och omsorg på Gotland. Hur ska vi betala det?
Vänstern pekar på bättre livskvalitet med kortare arbetstid.
Den psykiska och fysiska förslitningen av människor skulle minska. Mer tid tillsammans med barnen eller gamla föräldrar, mer tid för frivilligt arbete av olika slag.
Många vill faktiskt odla sin trädgård, lägga tid på sin hobby, eller bara få tid att läsa. Och många fler skulle få jobb.
Självklart med ökade löner
Det är när politiken går in i detalj så här som de verkliga skillnaderna framträder. För moderaterna verkar bibehållna, för varje år ökade löner vara något självklart.
Därför hotar de med de väldiga skattehöjningar som krävs för att klara välfärden med så många fler anställda i vård och skola. Alliansen fortsätter att tro på sin arbetslinje. På något sätt ska de nya välavlönade jobben komma.
Vänsterpartiet slingrar sig. De antyder i alla fall lägre löner: ”…tekniska framsteg och andra förbättringar på våra arbetsplatser vill vi använda till sänkt arbetstid, i stället för ökad materiell konsumtion”.
Men visst är man lite ängslig för sitt goda förhållande till fackföreningsrörelsen. Man skriver att tidigare förbättringar har kunnat genomföras utan sänkta löner. Så det ska väl gå nu också.
Den verkliga motsatsen i svensk politik handlar till en del om detta: Skulle vi kunna klara en nerväxling till en lite enklare livsstil? Möta klimathotet genom att minska resandet och bilkörandet, det som ökar för varje år.
Lägga mer av våra inkomster på svensk mat för att komma ifrån de långa transporterna av importerad mat. Använda våra trädgårdar för att odla lite själva. Återanvända kläder och möbler i stället för att ständigt köpa nytt.
Den mystiska tillväxten
Eller måste vi som moderaterna och fackföreningarna tror arbeta mer för att klara den mystiska ”Tillväxten”?
Det är märkligt att höra miljövänner (typ Gustaf Fridolin, MP) tala om överkonsumtionen, slöseriet med mat och andra resurser, för att i nästa intervju kräva stora lönehöjningar (= mycket mer konsumtion) för sin grupp, lärarna.
Han inser nog också att andra grupper kommer med liknande krav. Var står Socialdemokratin i den här frågan?