Har vi råd att spåra ur?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Enligt ett förslag som har presenterats för regeringen föreslår utredare Gunnar Malm att Sverige ska begåvas med två höghastighetsbanor avseende sträckorna Stockholm - Göteborg och Stockholm - Malmö.
I realiteten innebär det 44 mil nya dubbelspår för sträckan Göteborg - Stockholm och 30 mil nya spår mellan Jönköping och Malmö.
På pappret bör banorna vara färdiga för drift 2023-2025 till priset av 125 miljarder kronor. Ja, du läste rätt. 125 miljarder kronor.
Gunnar Malm anser tydligen, eftersom han föreslår att banorna ska byggas, att en restid avseende sträckan Stockholm - Malmö på två och en halv timme jämfört med dagens fyra och en halv timme samt 2 timmar istället för 2 timmar och 45 minuter mellan Göteborg och Stockholm är värd 125 miljarder kronor.
I efterdyningarna av det i alla avseenden misslyckade klimatmötet i Köpenhamn under december månad förra året uppstår obevekligen frågan: Hur prioriterar vi egentligen?
Västvärlden, som för länge sedan stegar vidare från översta trappsteget i Maslows behovstrappa, bär en stor del av ansvaret för dels uppkomsten av dagens miljösituation, dels för lösningen därav. Det finns en viss skillnad i att bränna ner regnskog för att få åkermark för att kunna försörja sin familj och hugga ner regnskog för att kunna leverera teakmöbler till Europa och USA.
Hur man än vrider och vänder på den moderna historien kan man inte komma ifrån att de västerländska levnadsvillkoren är möjliga tack vare ett utnyttjande av utvecklingsländerna och deras resurser och ett utnyttjande av naturtillgångarna. Bil till kortare sträckor, lustbaserad konsumering istället för vid behov och en förväntning att kunna äta vad vi vill när vi vill och i vilka mängder vi vill. Självklart ska det finnas nypressad apelsinjuice till frukost i juli. Allt medan människor i andra delar av världen inte har mat för dagen eller kläder som täcker kroppen.
Det är givetvis så att alla måste dra sitt stå till stacken för miljön och det finns ingen anledning att utvecklingsländerna ska upprepa samma miljömisstag som industriländerna gjorde för decennier sedan under det att dagens teknik växte fram. Men det är också en sanning att man inte kan göra allt och resurser, även ekonomiska, är inte oändlig. Och det är här någonstans som verkligenheten, när man sätter saker i ett större sammanhang, börjar skava.
Varför ska Sverige lägga 125 miljarder kronor på höghastighetståg när situationen i världen ser ut som den gör? Är en minskad restid med 45 minuter Göteborg - Stockholm verkligen värd den summan? Det är väldigt mycket pengar för väldigt få minuter i jämförelse.
Tunneln genom Hallandsåsen påbörjades för mer än tio år sedan. Den är fortfarande inte färdig. I klart skick är det meningen att den ska medföra en tidsvinst över åsen med 8 minuter. Tunneln har till dagens datum kostat betydligt mer än vad som beräknades och alla problem är ännu inte lösta.
Tänk om de pengarna hade lagts på sunda miljöåtgärder istället. Någonstans går gränsen för när projekt slutar vara försvarbara och övergår till att bara handla om prestige.
4 av 5 svenskar vill, enligt en undersökning från SJ och Key Research, ha höghastighetståg. Jag har svårt att se varför.
Mot bakgrund av klimatförändringarna, som ingen av oss kan undkomma, känns det som om de 125 miljarderna borde investeras i annan miljöfrämjande utveckling någon annanstans på jorden än att bespara resenärer inom Sverige sammanlagt 2 timmar och 45 minuter. Den tiden har vi råd att kosta på oss.
Men frågan är om vi har råd, miljömässigt råd, att ta ytterligare steg på den avancerade behovstrappan bara för att det är lustfyllt. Oaktat hur kul det är för lokförare att få köra i de hastigheterna.