KÖPENHAMN. Mina mer än tio år med närstudier av dansk politik har lärt mig att den inte liknar något annat. Den är till exempel tuffare, frispråkigare och mer hänsynslös än den svenska.
Om det har sin grund i folkkynnet låter jag vara osagt men här hyllas färgstarka och kontroversiella politiker. En Reinfeldt eller Löfven skulle inte uppnå samma omedelbara respekt här som hemma i Sverige. De är - med danska ögon sett - alltför korrekta, bleka och förutsägbara.
Se nu bara på den senaste valrörelsen - i Danmark med viss rätt betecknad som ett rent presidentval mellan den sittande borgerlige statsministern Lars Løkke Rasmussen (från det liberala Venstre) och socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt. Den förstnämnde en glad gamäng - "Lille Lars från Græsted" - som tidningarna älskar att porträttera med en "fadbamse" (stor fatöl) i handen. Understundom anklagad för vidlyftig representation och för att skriva in sig på hotell under falskt namn för att där njuta pay-TV och minibar.
Hans motståndare - Helle Thorning - en välklädd kvinna med skarp tunga, mer hemtam på de internationellt bonade golven än hos arbetarna i Köpenhamns Sydhavn. Smek/öknamn: Gucci-Helle.
Någon kanske påpekar att Anders Fogh Rasmussen som ledde den borgerliga regeringen i tio år var mer av en svensk typ; kontrollerad och allvarlig (det är ingen tillfällighet att han idag är Nato-chef). Jo, kanske det. Men Fogh var extrem "åt andra hållet" - han putsade vindruvorna en extra gång med servetten för att undvika bakterier och rörde inte en min den gången en demonstrant hällde röd målarfärg över honom inne i regeringsbyggnaden.
Men slaget stod alltså mellan Lars Løkke och Helle Thorning. Och det blev en smutsig valkamp (själva den officiella valkampen här i Danmark är kort och utspelas under tre högintensiva veckor). Socialdemokraterna vann, Danmark fick sin första kvinnliga statsminister men Lars Løkke försäkrade att nycklarna till maktens boningar enbart var till låns... Just nu inleds efterspelet - en undersökningskommission har påbörjat ett arbete som i nästan två år kommer att om inte lamslå så i alla fall starkt påverka dansk politik.
Det här är vad det handlar om: Under den tidiga valkampen ifjol anklagade en tabolidtidning Helle Thorning-Schmidt och hennes engelskfödde man Stephen Kinnock (sprungen ur en känd politikerfamilj) för alltför kreativ skatteplanering. Kinnock jobbade nämligen i Schweiz där han lyckats uppnå "skattestatus". Det land där hans hustru kämpade för att bli statsminister gick alltså miste om sköna skattekronor.
En utredning hos skattemyndigheten visade emellertid att paret Thorning/Kinnock inte gjort något olagligt. Det moraliskt tveksamma i agerandet bortsåg danskarna från - spända på vad en ny regering skulle kunna åstadkomma efter så många borgerliga år - och gjorde Gucci-Helle till statsminister.
Men så tog det hus i h... De segerrusiga i det röda laget såg nu en chans att för lång tid framåt skadeskjuta borgerligheten i allmänhet och Liberale och Lars Løkke i synnerhet. Nu restes misstankar om att ministrar och tjänstemän under den sista borgerliga tiden gjort allt för att få skattemyndigheten att ta ett beslut som gick emot Helle Thorning-Schmidt samtidigt som det läcktes hemliga uppgifter till medierna. Det här måste kontrolleras, sa den nya regeringen och tillsatte den undersökningskommission som nu inlett sitt tunga arbete.
Först våren 2014 vet vi om det finns anledning att släpa, i första hand, den tidigare borgerliga skatteministern inför riksrätt, om Lars Løkke Rasmussen hade sitt finger med i spelet och om oetiska spindoktorer agerat förkastligt - eller om Socialdemokraterna, i första hand, bara sett spöken på ljusan dag. I det första fallet är det förstås synnerligen allvarligt med drag av bananrepublik, i det senare pinsamt eftersom Thorning-Scmidts paranoia då gett de danska skattebetalarna en nota på mångmiljonbelopp för undersökningskommissionens arbete.
Och medan allt detta pågår ska ju Danmark regeras och oppositionen fungera. Men det sker alltså under förhållanden som Danmark aldrig tidigare upplevt.