Härskartekniker var länge ett tämligen internt begrepp inom kvinnorörelsen. Idag har de mer eller mindre blivit allmängods. De flesta med något som helst intresse för grupper och deras interna funktioner har åtminstone hört talas om att de finns.
När den norska socialpsykologen Berit Ås beslutade sig för att använda de analysverktyg hon som forskare tillägnat sig på sina erfarenheter inom politiken var det en banbrytande insats.
Ofta när de ursprungliga fem härskarteknikerna – undanhållande av information, förlöjligande, osynliggörande, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam - presenterades i kvinnogrupper spred sig en nästan uppsluppen stämning av lättnad: jag är inte ensam.
För hennes upplevelser visade sig delas av nästan alla. De drabbade inte bara kvinnor som haft någon form av offentlig eller framträdande position som politiker, föreningsledare eller chefer.
Nej, snart sagt alla kvinnor kunde berätta episoder som man nu kunde sätta ett namn på. En del hade också tillägnat sig olika metoder för att bemöta härskarteknikerna och de särskilt fiffiga väckte stor munterhet. Det var ofta både sorg, ilska och skratt på de här mötena.
Det stora värdet av att fenomenet uppmärksammades och beskrivningen spreds var att det började utvecklas motstrategier. Det finns effektiva metoder för att bemöta härskarteknikerna.
Ofta går de ut på samarbete. En klassiker:
Lisa lägger ett förslag, ingen reagerar. Lasse föreslår samma sak med lite andra ord och genst kommer reaktioner på Lasses goda idé. Uppmärksamma kvinnor börjar i stället konsekvent tala om idén som ”Lisas förslag”.
S-kvinnor gav ut en liten skrift om det här, ”Makthandboken”, som bland annat spreds på FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995.
Jag påmindes om det när jag i förra veckan hörde Anna Karlsson, genusvetare från Hablingbo, beskriva härskarteorierna på en välbesökt föreläsning på Arbetarrörelsens hus.
Med egna exempel från bland annat sjukvård, ambulanstrafik, kulturen och högskolevärlden gjorde hon en intressant genomgång av Berit Ås ursprungliga teorier kompletterade med ytterligare några tillägg och varianter. Objektifiering av framförallt kvinnokroppen och hot och våld mot kvinnor har Berit Ås numera med i sin analys. Anna Karlsson lägger till komplimanger, stereotyper, hierarkier och härskande över stämningen.
Härskarteknikerna används förstås inte bara av män gentemot kvinnor. Kvinnor använder dem mot män och mot andra kvinnor. De är, som Anna Karlsson uttryckte det, en del av vårt kommunikationssystem.
Men fortfarande är det så att där det finns en över- och underordning används härskarteknikerna för att markera och förstärka den ordningen.
Det är trist att höra unga kvinnor vittna om system som fått förnyad aktualitet på Visby lasarett.