Fidel Castro avgår från posten som ledare på Kuba. Samtidigt kommer uppgifter som tyder på att planekonomin på Kuba luckras upp. Det har skett förr, bara för att återgå till det gamla.
Förhoppningsvis ser vi dock nu slutet på en tragisk epok för det kubanska folket. En ett halvsekel lång ökenvandring där människorna på den karibiska ön blev till slagträ i stormaktspolitiken.
För svenskar väcker ryktet om den kubanska diktaturens närstående slut frågan om vad medelklassbarn med vänstersympatier i fortsättningen ska ha för symboler på sina T-shirtar. Och vad i hela världen ska proggarna nu sjunga om?
Castro syns från början ha varit något av en vänsterliberal som tog till vapen för att försvara landets grundlagar. Hans revolution uppfattades således ha goda föresatser.
Men liksom de flesta väpnade revolutioner i mänsklighetens historia blev även den kubanska snabbt korrumperad. Det nya ledarskapet ville behålla makten. Man kom på kant med USA och tydde sig i stället till Sovjetunionen.
Från de kommunistiska diktaturerna importerade Castro en ideologi som gjorde att han kunde kringgå folkets krav på demokrati.
Det kubanska kommunistiska experimentet blev inte olikt andra kommunistiska experiment. Kuba backade från att ha varit ett av Latinamerikas rikaste länder till att bli ett av de fattigaste. Mänskliga rättigheter förtrycktes. Under de första åren åkte dödspatruller runt och sköt människor. När regimen väl var stabil fortsatte man att avrätta oliktänkande efter skenrättegångar.
Flera hundratusen människor fick känna på att sitta i koncentrationsläger. Två miljoner lämnade landet, ofta under svåra umbäranden. Det var enkelt att bli stämplad som revolutionens fiende. Bland andra homosexuella hamnade i skottgluggen då kommunisterna skulle hitta lämpliga inre fiender att kanalisera folkets missnöje mot.
I Sverige talades det mycket lite om förtrycket och mördandet som kommunisterna på Kuba sysselsatte sig med. I stället exporterade Sverige nyttiga idioter till den kubanska regimens hjälp. Listan på svenskar som engagerat sig för att glorifiera diktaturen på Kuba kan göras lång. Palmes tal i Havanna 1975 är ett givet exempel.
Svenska proggare lovsjöng regimen. Björn Afzelius fick några av sina bättre låtar levererade till sig från Kuba. Senare lär Afzelius ha refererat till sina Castrosånger som "ett knäfall inför diktaturen". Därmed får han sägas vara en av få från svensk vänster som erkänt misstaget i att inte känna igen förtrycket.
Andra, som till exempel Svensk-kubanska föreningen och Ung Vänster, fortsatte att hylla diktaturen ända in i kaklet. Om det är sant att Kuba nu går mot demokrati och marknadsekonomi har svensk vänster förlorat sin sista utländska symbol. För Nordkorea kan vi väl få slippa se på T-shirtar?