Jordbruket och jordbrukspolitiken har varit ovanligt omdebatterade den senaste tiden. Landsbygdsfrågorna har lyfts av andra än hemvändande centerpartister. Naturligtvis är EU-förhandlingarna om den gemensamma jordbrukspolitiken, liksom kommande val skäl för att tala om livsmedelsförsörjningen.
Under årets Almedals-vecka kunde man praktiskt taget gå på flera seminarier om dagen på temat livsmedelsförsörjning. En övergripande fråga återkom i flera av seminarierna: Kommer maten att räcka till alla?
FN:s livsmedelsorgan FAO har spått att världens livsmedelsproduktion måste öka med omkring 70 procent till år 2050. Det finns lite olika svar på hur det ska gå till, men sammantaget kan man väl säga att det kommer att bli en svår utmaning. Knapphet är ett begrepp som vi kommer att få bekanta oss med. Olja, fosfor, odlingsmark, vatten, med mera kommer att begränsa livsmedelsproduktionen och leda till konflikter.
Men ska man tro den senaste tidens debatt i Sverige är inte ökad efterfrågan på mat ett problem. Tvärtom är man fast i en förvissning om att maten kommer att räcka till, åtminstone i ett EU-perspektiv. Därför är man inte intresserad av att försöka hålla marker som i dag har svag lönsamhet i hävd.
Naturvårdsverket har nyligen presenterat rapporten ”På väg mot ett ekonomiskt hållbart, högproducerande och klimatsmart jordbruk med höga landskapsvärden”, där tiden fram till år 2021 snarare kommer att präglas av realt fallande livsmedelspriser. Då kommer det förvisso att vara knappt trettio år kvar till 2050, men stadigt sjunkande livsmedelspriser fram till år 2021 förefaller ändå vara smått orealistiskt.
Den senaste jordbruksdebatten kan anses ha börjat med Expertgruppen för studier i offentlig ekonomis (ESO) rapport om landsbygdsprogrammets ineffektivitet, med den provokativa titeln ”Bonde söker bidrag”. Den kritiserar bland annat miljöstöden till vallodling och betesmarker som syftar till att hålla landskapet öppet och inbjudande i möjligaste mån.
Djurhållningen i skogsbygderna kommer inte att bli billigare än intensivuppfödning i så kallade feed lots i Brasilien eller USA. Men i gengäld vårdar den svenska djuruppfödningen vårt landskap och är fri från antibiotika och hormoner. Miljömålen om bevarad biologisk mångfald och ett öppet och varierat odlingslandskap lär inte kunna nås utan fler betesdjur i hagarna.
överskott på livsmedel har historiskt sett kommit och gått. Att försörjningssituationen i dag pekar på fallande priser och ekonomiskt pressade lantbruk betyder inte att den ordningen kommer att bestå, ens på kort sikt. Minns den så kallade matkrisen år 2007 då främst spannmålspriserna steg kraftigt.
När livsmedelspriserna stiger kommer det åter att göra de marker som i dag hotas av igenväxning lönsamma. Ur ett nationellt försörjningsperspektiv är det oklokt att inte satsa på att hålla dessa marker i produktion för framtida behov, samtidigt vårdas kulturlandskapet som blir attraktivare för både boende och rekreation.