Regeringens försäljning av 260 miljoner aktier i Nordea var ett utmärkt drag. Staten ska inte bedriva bankverksamhet, utan reglera den.
Problemet är därför snarare att staten fortfarande äger sju procent av Nordea.
Försäljningen som motsvarade knappt hälften av det statliga innehavet skedde under tisdagskvällen och inbringade ungefär 19,5 miljarder kronor. Pengarna kommer att gå till att betala av på statsskulden.
Gott så. Skulder är till för att betalas och ju lägre skuldsättning vi har desto bättre rustade står vi inför de utmaningar som framtiden rymmer.
Resten av världen verkar helhjärtat ha gått över till att trycka nya pengar för att ta sig ur ekonomiska knipor. Det är glädjande att Alliansregeringen valt en mer produktiv och lönsam linje. Försäljningen är finansiellt förnuftig, ideologiskt följdriktig och har klara strukturella fördelar.
Inget av detta verkar dock ha slagit Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Magdalena Andersson som kräver att regeringen förklarar varför man har sålt delar av innehavet i Nordea. Eller så är det just det hon har, hon påpekar nämligen samtidigt att Socialdemokraterna inte har några ”principiella invändningar” mot försäljningen. Det vore i så fall en välkommen ståndpunkt.
Staten ska inte Staten ska inte äga banker, utom i vissa fall. Den svenska modellen där staten går in och räddar banker med skattemedel och samtidigt tar över motsvarande ägarandel i banken är vida bättre än andra länders system där skattebetalarna inte kompenseras. Men när ordningen är återställd ska verksamheten avyttras igen. För både skattebetalarnas och statens skull.
Statens uppgift är, i fallet med banker, att reglera verksamheten och tillse att hållbara regler finns som balanserar de olika intressen som finns. Det gäller alltifrån sparares och låntagares intressen, till bankernas avkastningsintresse och statens behov av en stabil banksektor. Om staten själv äger en bank som pumpar in avkastning i statskassan blir det genast tveksamt om man samtidigt klarar av att på ett korrekt och effektivt sätt reglera bankerna. Har staten verkligen incitament att göra tillvaron hårdare för bankägare när den själv är en? Det verkar inte så.
Bankerna är ett av Europas allvarligaste problem just nu. De är skrämmande kapitalsvaga och det verkar knappast bli bättre. De nya Basel III-reglerna, som togs fram efter finanskrisen, kräver inte mer av bankerna än tre procent i eget kapital. Det verkligt sorgliga är att många banker tvingades öka det egna kapitalet för att nå upp till det. Bristen på eget kapital gör att risken blir försvinnande liten medan möjligheterna till förtjänster blir oproportionerligt stora.
USA har gått före och både republikaner och demokrater, samt för övrigt internationella analytiker, har hyllat ett kongressförslag om en miniminivå på 15 procent eget kapital för stora banker.
Förhoppningsvis kan den svenska regeringen bli ett europeiskt föregångsland när det gäller en stabil banksektor. Att inte äga den är ett steg på vägen.