I lördags (20 oktober) skrev Eva Bofride i Gotlänningen om "att känna glädje, samhörighet och stolthet för sin hemtrakt". Och att naturligtvis alla som bor på ön är gotlänningar. Vad skulle de annars ha för hemort?
Man kan vinkla lite annorlunda och fundera på detta med små lokala kulturer. Har de ett värde, eller bör de snarast uppgå i det stora gemensamma globala projektet?
Jorden runt klär man sig i likadana jeans och svarta tröjor. Överallt äts hamburgare, pizza och Coca Cola.
Om jag var musikalisk skulle jag kanske ana vissa skillnader mellan musiken på en lunchbar i Kapstaden eller i Märsta. Men för mig är det samma dunka-dunka alltihop.
Skillnadernas värde
Jag reste i Australien i fem veckor med min amerikanska väninna. Vi hade rest en del i Östafrika tidigare. Carols omdöme var: "Africa was more fun. This is too much like home".
Somliga njuter nog av att känna igen sig överallt. Människor är ändå bra lika! För andra har skillnaderna ett värde.
Man reser för att få se något annat, höra andra språk, känna andra dofter, lära av andras erfarenheter.
Den som flyttar till Gotland kan om hon vill ta till sig en hel del av kulturen här. Många gör det, är med och kastar varpa och gör lammsmäckor. Naturligtvis blir de gotlänningar.
Men sen har vi den förargliga markören som alltid talar om varifrån man kom från början. Språket.
Skillnaden hörs
Nog hör jag direkt på radio om det är en "gotlänning", även om han har bott på fastlandet i 30 år. Liksom den inflyttare som tränat på gutamål i 20 år aldrig låter som en När-bonde. Om han inte, som Risto Leino, kom hit vid fyra års ålder.
Det är möjligt att det ökade resandet gör att lokala kulturer försvinner. Just nu bekymrar jag mig för gutamål.
Mina barnbarnsbarn kommer att fundera över svenskan. Behöver vi verkligen ha ett så avvikande språk. Vi pratar ju engelska allihop. Även om vi aldrig kommer att låta som infödda engelsmän.
Jag är fullt medveten om att vi i Gutamålsgillet och andra bygderomantiker är en utrotningshotad art. Det värde vi ännu kan ha är att visa ungdomar att det finns olika sätt att leva. Man kan fortsätta äta den mat som produceras här. Det blir inte densamma som vid Medelhavet.
Vi kan bygga hus med de möjligheter som vårt klimat ger, det liknar inte tropikernas kringbyggda hus där man mest vill stänga solen ute. Men förmodligen vill ingen lämna jeansen för vadmalsbyxorna.
Några kan också ha glädje av att bevara vårt gamla språk. Inte ens jag tror att det någonsin kommer att bli obligatoriskt i skolan på Gotland. Som det lokala språket är på Ibiza till exempel. Vi är nog för sent ute. Kunskaperna om gutamål är så dåliga att man helst vill ha det som en sällskapslek.
Men när språket kopplas till vår gamla bondekultur, då får det mening, i alla fall som historia.
Gutnisk speakertext
Gutamålsgillet har börjat sätta speakertext på gutamål till gamla filmer om utdöda hantverk och arbeten. På Gutamålsdagen fick vi se den komplicerade linberedningen fint beskriven.
Det är inte inne just nu att lyfta fram skillnader som ett värde i sig. Kanske är det därför som så många vänder sig ifrån "det gotländska" eller "det svenska".
Man vill lyfta fram likheter. Den här frågan kunde vara värd en diskussion.